Nobelpriset 2019: Kan man verkligen skilja verk från person?

I Eurovision Song Contest hör vi det varje år, att det är låten som tävlar, inte någon eventuell diktatur. Ändå kändes det rätt när Ukraina vann över Ryssland 2016. Med denna inledning vill jag snabbt komma över till Nobelkommitténs val av Peter Handke som nobelpristagare i litteratur.

När Mats Malm intervjuades i SVT återkom frågan flera gånger om det finns en gräns. För nog skulle akademien inte utse en nazist pristagare? Jag har mycket svårt att lyssna på Mats Malm som förklarar hur man struntar fullständigt i den nazistiska ideologin och bara bedömer de litterära kvaliteterna. Frågan är bara var gränsen går och varför Peter Handke hamnade på rätt sida den gränsen. För mig är det obegripligt.

Jag kommer att ge Peter Handke en chans som författare, men bara för att jag inte skulle kunna säga att jag läst alla Nobelpristagare om jag inte läser honom. Det känns märkligt att läsa någon som så hårdnackat stödde en diktatur och en diktator. Handke höll tal på Slobodan Milosevic begravning. Det går inte förklara bort. Inte heller att han är ytterst svävande gällande folkmordet i Srebrenica och koncentrationsläger i Bosnien.

Jag har tidigare läst en böcker skriven av nazister eller fascister, men jag har ingen som helst lust att hylla deras författarskap efter att jag har fått reda på deras politiska åsikter. Senast i raden var den ungerska författaren Cecile Tormay. Jag läste att hon var feminist och nominerad till nobelpriset i litteratur, men missade att hon också var fascist. Jag läste Ulvings hus och tyckte den var ganska bra. När jag nu väljer ut vilja författarinnor som jag vill ha med i min julkalender som jag kallar Hon borde fått nobelpriset, kommer Cecile Tormay självfallet inte vara med.

För mig går det inte helt att separera politiska åsikter från en författargärning. Jag kan inte med gott samvete presentera en författare som nobelprisvärdig när jag vet att hon var fascist. Det känns ytterst märkligt att Nobelkommittén inte hade samma spärr när de utsåg Peter Handke. Jag känner inte heller att det skulle vara uppenbart att Cecile Tormay hamnar på ena sidan gränsen och Handke på den andra. För en gräns finns det säkerligen.

Det mest rakryggade av Nobelkommittén borde vara att berätta var gränsen går, för en gräns finns alldeles säkert. Och som jag skrev ovan så tycker jag att det är märkligt att Peter Handke hamnar på rätt sida om den.

Läs gärna Peter Maass ilskna krönika i DN. Efter flera utläggningar om struntprat som Peter Handke sagt där han relativiserar folkmord och annat konstaterar han rent krasst ”Handke snackar helt enkelt skit.”