Ingen förälder ska behöva överleva sina barn. Sedan jag blev mamma är tanken på att förlora mina barn den värsta mardröm jag nästan aldrig låter mig ens snudda vid. Det är för ohyggligt. Men nu har jag en vän som måste leva med det så länge hon lever. Hennes dotter Linnea blev en ängel i veckan.
Jag har förut skrivit om familjens kamp mot Linneas obotliga hjärntumör. Jag är glad att jag har gjort något för dem i deras svåra tid och är glad över att bidragit till att Linnea fick en lite längre tid här på jorden.
Mamman skriver så vackert på twitter om kärleken, sorgen och smärtan. Själv känns alla ord jag försöker skriva som tröst så otroligt futtiga. Jag vet att min vän älskar litteratur och lyrik, konst och annan kultur. Hon finner styrka där när sorgen är som värst. Jag tror inte att mina ord kan trösta det oerhörda hon går igenom, så jag väljer att citera en dikt. När jag tittade igenom vad jag själv recenserat så föll jag för följande korta dikt.
Flickan i Cartagena
Tro inte att för min sorg
jag inte kan finna bot.
Men denna sorg är min, min egen,
och jag vill känna min sorg
Ana Maria de Cagigal, Spanien (tolkning av Arne Häggqvist)
Ett barn ska inte behöva bli en ängel. Ett barn ska leva. Nu hoppas jag trots det hemska att Linnea har det bra på sin regnbåge. Jag vet att hon älskade enhörningar och därför är enhörningen ovan till henne.
Jag kommer att skänka pengar till Barncancerfonden och Ronald McDonald barnfond och hoppas att fler gör det samma. Det är två fonder som gör skillnad.
