Jag läste Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga för ett tag sedan nu, men tänkte nog kanske att jag skulle recenserar den i tidningen NU först. Nu blev det aldrig av så jag lägger den här istället. Boken ingick i Tranans bokprenumeration förra året och jag läste den i januari. I och med det har jag läst alla böcker jag fick hem från prenumerationen förra året.
Barfotakvinnan är Scholastique Mukasongas mamma. Hon levde i Rwanda och var en av alla de nästan en miljon människor som dog i folkmordet på tutsierna 1994. Det är en berättelse om mamman, men det är också en berättelse om dottern, Scholastique själv. Hon berättar om hur hon fick från att vara flickan från landet till att sedan studera vidare och slutligen hamna i Frankrike. hela tiden fanns modern där och hon bodde kvar på den rwandiska landsbygden.
Barfotakvinnan var ett mycket vackert porträtt av en mamma och en barndom. Hon fick ett fruktansvärt öde och och det ligger som en våt filt över den fantastiska historien. Med det menar jag att allt det vackra, kommer att få ett så fasansfullt slut. Det ger det en extra dimension till grymheterna 1994.
Helheten är mycket bra, men det finns också bra detaljer i boken som har fastnat. Jag tyckte mycket om att läsa om Scholastique i skolan och hur hon navigerade sig igenom skålgången med kompisar och allt som hör tonåren till. Det här är nog hennes styrka, att skriva om tonårsflickor i skolmiljö. Jag kände igen känslan från hennes tidigare bok, Madonnan vid Nilen, som jag tyckte mycket om. Det finns också många berättelser om kvinnor i Rwanda som jag läste med stor behållning.
