Jag var så förväntansfull inför Susan Faludis Mörkrummet (Leopard förlag). Faludi hade tappat kontakt med sin pappa och upptäckte att han nu levde som kvinna i sin hemstad Budapest. Som far var han auktoritär och Susan var nyfiken på vem hennes far hade blivit. Jag älskar Faludis böcker och detta personliga tema var helt enkelt oemotståndligt.
Mörkrummet börjar med att Susan Faludi reser till Budapest för att hälsa på sin far. Fadern har genomgått en könskorrigerande kirurgi I Thailand och Faludi har inte träffat sin henne på många år. Boken innehåller berättelser från de många resor som följde efter den första och Susans sökande efter sitt förflutna. Den innehåller också intervjuer med andra transpersoner och personer från faderns förflutna. Faludi försöker att få ihop den kvinna som hennes far nu är med den man som dunkade hennes huvud i golvet och nästan dödade mammas pojkvän. I mångt och mycket är det ju precis samma person och faderns excentriska drag har inte försvunnit.
Faludi försöker också förstå varför fadern genomgått en könskorrigerande kirurgi. Här kan jag tänka mig att det finns transpersoner som tycker att hon är fördomsfull. Hon intervjuar en man som föddes man, levde som kvinna och nu åter är man. Han lider idag av de operationer han genomgått för att passera som kvinna, bland annat förminskande av käkben. Faludi fastnar också för att fadern fejkat psykologutlåtande för att få sin operation. Sedan funderar hon över det enormt överdrivet kvinnliga som många transkvinnor lägger sig till och sätter det i perspektiv med sin egen (avsaknad av) kvinnlighet. Det är oerhört spännande, men jag tror att det finns transkvinnor som inte skulle tycka om dessa avsnitt.
Om vi lägger transperspektivet åt sidan så är det en fantastiskt spännande bok om Faludis eget sökande efter sitt förflutna. Fadern hjälper henne bit för bit att lägga pusslat, fast han är ganska ovillig. Hon tar oss med till Budapest under andra världskriget och en ung Istvan som räddade sina egna föräldrar undan förintelsen. Sam Istvan påverkade starkt av föräldrarnas skilsmässa och visade tidigt våldsamma tendenser. Dessa tendenser går sedan igen efter den egna skilsmässan med Susans mamma. De auktoritära dragen finns med till hon dör. Susan Faludi har svårt att få ihop dessa delar, men i boken försonas hon ändå på något sätt med sin far.
Det är en spännande bok med många bottnar. Jag tyckte mest om boken som en personlig skildring av en mycket komplex kvinna. Boken väckte också många intressanta tankar hos mig, som Susan Faludis böcker alltid gör.
