I början av min politiska karriär träffade jag på fantastiska människor som såg till att jag fick en otrolig möjlighet att komma nära toppolitiken. Jag blev erbjuden jobb som Cecilia Malmströms kampanjledare i valet till Europaparlamentet 1999. I två månader skulle jag planera hennes besök och köra runt henne mellan möten (hon hade inget körkort då).
Det var ett otroligt spännande jobb och jag har mycket roligt under de två månader som tjänsten varade. Såklart var det också oerhört slitsamt. Någon gång under valrörelsen blev jag kontaktad av en representant för Liberala Kvinnor i Göteborg. Vi kan kalla henne Monica. Hon var projektledare för ett arrangemang på svenska mässan där Liberala Kvinnor hade ett bokbord och där Cecilia Malmström skulle vara en av gästerna. Hon ville att jag också skulle komma dit och eftersom jag ofta passade på att vara ledig de få stunder Cecilia inte behövde mig, var jag tveksam.
Monica var av den ihärdiga sorten. Jag ville inte komma på hennes arrangemang, men köpte argumentet att jag borde vara där Cecilia var, det var ju mitt jobb. Vem vad jag att säga emot det? Men när valet, och även arrangemanget på Svenska mässan, närmade sig blev jag alltmer tveksam. Jag berättade för Cecilia att jag skulle komma med och hon såg in i mina trötta, rödsprängda ögon och undrade varför i hela fridens namn då. Jag berättade om den påstridiga Monica och Cecilias svar var att hon i princip förbjöd mig att vara med. Hon var mån om min hälsa.
Jag ringde upp Monica och förklarade läget. Jag trodde att det skulle var bara med det, men där misstog jag mig enormt. Jag fick världens utskällning. Jag förstod att jag satt henne i sticket och försökte hitta en ersättare, men lyckades inte. Monica var rosenrasande. Jag var inte alls beredd på den enorma vreden och pratade lite med folk som kände henne. Förstod att hon var lite speciell och rådet jag fick var att inte bry mig om det.
Sista dagarna före valet stod vi på Kungsportsplatsen och delade ut flygblad. Cecilia talade, gissar jag. Då kom Monica, fick syn på mig och började skrika. Hon skulle minsann tala om för hela världen vilken odåga jag var. Hon skulle personligen prata med både Lars Lejonborg och Jan Björklund så att jag aldrig skulle få någon position i Folkpartiet någonsin. En vän till mig, också medlem i partiet, drog mig åt sidan och tillsammans skrattade vi åt henne.
Några år senare träffade jag en kille i LUF från en annan stad som träffat Monica. Hon hade då berättat för honom om vår lilla ”schism” som han uttryckte det. Jag fick höra det på en fest och vi skrattade, men egentligen var det ju ganska stört. Hon var några år senare fortfarande arg på mig.
Monica skulle komma att få en avgörande betydelse för mig i mina framtida val i partiet. Inte direkt, men det kom en annan händelse några år senare som bygger på denna. Det skriver jag mer om nästa gång.
Det är svårt att säga vad jag kunde gjort annorlunda. Ok, jag var kanske störig och hade en för Monica irriterande attityd, för Liberala Kvinnor stod väl inte högst i kurs för mig på den här tiden. Men jag ser mig själv som en ganska trevlig person och jag har inte genomgått någon extrem personlighetsförändring de senaste åren. Jag borde pratat mer allvarligt med någon och försökt lösa konflikten, ingen mår bra av sånt här. Vi kan alla lära oss av detta att inte låta en gammal schism bestå. Vi kan alla vara vuxna och dra streck över gammalt groll.
