Vad är det med manliga deckarförfattare och att de måste döda sina huvudpersoner för att få ett avslut? Läste precis ut den tredje deckaren med sådant slut. De möter sin egen död för att få sinnesfrid. För visst är det så att alla manliga poliser skapade av män alltid bär på ett tungt förflutet? Det är faktiskt hopplöst stereotypt, även om böckerna är bra skrivna. Jag ska väl inte skriva så mycket mer för att det finns kanske folk som gillar deckare skrivna av män som läser detta och jag ska inte förstöra för er. Nedan gör jag en liten jämförelse och det är lite spoilervarnig på det.
Anne Holt skrev flera böcker om den lesbiska polisen som kör rosa HD – Hanne Wilhelmsen, men har sedan gått vidare med nya karaktärer. Inger Johanne Wik och hennes man Yngvar Stubö har varit huvudpersoner i ett par stycken. I den sista boken om Hanne som polis skjuts hon ner i slutet och läsaren tror att hon dör, men det lämnas utrymme att hoppas på något annat. I nästa bok får du också veta vad som hänt. I Presidentens val får du möta en rullstolsburen Hanne som lever med sin flickvän, dotter och hushållerska. SÅ vill jag att det ska sluta!
Den senaste boken jag läst kan du läsa namnet på nedan om du inte är rädd för att få veta slutet på en bra deckare (markera texten). Det är nummer nio av tio i Bokmosters läsmaraton. Jag kommer att gå i mål!
Den kalla elden av Arnaldur Indridason.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Jag läser inte så många deckare nu för tiden, det blir onekligen ganska tjatigt med upplägget. Kul att du kommer gå i mål, min slutsträcka ser också lovande ut!
Författare
Inte jag heller, men jag ville läsa den här eftersom jag läst alla andra i samma serie. Har också tröttnat lite på det.
Tack för spoilern, nu slapp jag läsa en bok och bli sur.
Författare
Vad bra att jag kunde bespara någon detta 🙂