När jag ar ung på åttiotalet fanns det ett synsätt om bra och dålig litteratur. Caroline Keenes böcker om Kitty Drew var dålig litteratur och de böckerna fanns inte ens att låna på biblioteket. Min lycka var total när jag hittade ett antikvariat i Lidköping som sålde dem för en spottstyver. Jag och mina kompisar var där varje vecka för att kolla om det kommit in någon ny.
Kitty var en modig, smart och cool detektiv som var en 
alldeles utmärkt förebild för unga tjejer. När jag började växa ur böckerna blev det lite väl mycket kärlekstrassel i dem, men annars var det alltid fokus på att lösa mysterium. Pojkvännerna fick komma i andra hand. Kitty hade två kompisar också, George som var tuff och cool och hade kort hår och Bess som var flickaktig. Även om det var stereotypt så fick i vilket fall flera olika personlighetstyper plats.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Även jag har haft en Kitty-period. Nu kan jag tycka att det är så mycket klyschor i dem – men samtidigt förstår jag vad jag gillade med dem när jag var yngre (och det du tar upp är ju en av delarna). Jag irriterade mig dock en hel del på George/Georgina som även återfinns i samma schablon i ”Vi fem”… (; (: Vilken George kom först? (;
Författare
Det där har jag också hört! Men jag har aldrig läst Vi fem. Jag tror att jag skulle tycka Kitty var ganska dålig idag, men huvudsaken är ju att hon fick mig att läsa 🙂
Älskade också Kitty (som av någon anledning inte fick heta sitt originals Nancy). Även Fem-böckerna, Britta och Silver och liknande hittades i gömmor efter pappa och faster.
Författare
De tär är verkligen jättekonstigt att Kitty var mer svenskt än Nancy. Det går ju tyvärr inte att byt nu 🙂