Nuril Basri är man och uppvuxen i Indonesien. Han har skrivit boken Love, lies and Indomee om en kvinna i Jakartas dejtingdjungel. Basri har tidigare ha tagit sig an HBTQ-frågor och det sammanvägt med att han vill ge en kvinnas perspektiv på äktenskapshetsen gör att jag recenserar boken här.
Ruta är singel i Jakarta. Hon kobbar på sydkoreanska ambassaden, vilket är ett bra jobb men med en lite väl nitisk chef som ger henne arbetsuppgifter som även inkluderar att ta hans om hans familj. Ruta dejtar och hennes mamma hör ofta av sig och frågar om pojkvänner. En dag träffar Ruta Hans, en supersnygg kille som visar sig vara en player som bara vill åt Rutas pengar. Han passar på att förolämpa henne och kalla henne fet. När han visar sig jobba som chaufför åt Rutas chef, kan hon inte låta bli att håna honom tillbaka.
Relationen med Hans kommer mot förmodan att utvecklas till kärlek, men kanske mest kärlek från Rutas håll. När han släpper bomben att han ska gifta sig med en tjej han gjort på smällen blir Ruta förkrossad. Hon blir så arg att hon väljer att gifta sig med en man hennes föräldrar valt ut åt henne, Ino*. Hon gifter sig för att hämnas och det verkar funka. Hans kommer tillbaka till henne. Men är Hans med den gravida hustrun som bara vill ha pengar från Ruta ett bra kap? Eller är maken, som aldrig skulle skada eller tvinga sig på Ruta ett bättre kap?
Love, lies and Indomee är inte riktigt vad den utger sig för att vara, skulle jag säga. Inte så mycket om dejting, mer en bok om att vara tillsammans med en kille som är riktigt bad news och sedan gifta sig med en fin man, trots att äktenskapet är arrangerat. Jag måste erkänna att jag inte rikgit förstod sensmoralen i det. Sedan känns Ruta tämligen otrovärdig som är så elak mot alla som inte ger henne det hon vill ha, samtidigt som hon i nästa stund är beredd att lägga alla pengar hon har på Hans, som hon vet är en idiot.
Det var givetvis spännande att läsa en bok från det moderna Jakarta och få en inblick i hur livet är där för en singelkvinna i 30-årsåldern. Det var en feelgoodbok som följde mönstren från vilken feelgood som helst, från andra delar av världen, men om jag ska vara ärlig så var det inte den bästa i genren jag läst. Trots det blev jag nyfiken på vad Nuril Basri skrivit mer. Kanske är han bättre när han berör HBTQ?
*) Jag vet inte hur det stavas eftersom jag lyssnade på boken och inte kunnat hitta någon info när jag googlat.
