Lite reflektioner över demokrati, säkerhet och yttrandefrihet

Jag läste denna kolumn av Lena Andersson i DN till frukosten och blev glad över en mycket tänkvärd text om demokrati. Andersson skriver att demokratin är en mentalitet och att diktaturen inte är en konkret samhällsform som bara uppstår. En diktatur ses oftast som en tillfällig lösning för att komma till bukt med någon form av problem. Ofta har regimen stöd från folket till en början.

Det får mig att tänka på alla människor som tycker att det är ok att inskränka dina rättigheter för säkerheten. “Jag har inget att dölja” är en ganska vanlig åsikt bland många. “Om det skulle hindra brott så är jag beredd att övervakas 24 timmar om dygnet” är en något mer extrem åsikt, men inte heller helt ovanlig. Men jag tror att vi är ganska många som inte tycker om när vår svenska vän med iranskt namn fastnar i den amerikanska tullen och får korsförhöras och kroppsvisiteras. Då är det nog inte så många som säger att “lite får man tåla för att slippa bli sprängd i luften”. Men det är just så det börjar. Med små små steg inskränker vi din frihet för säkerhetens skull. Om alla FRA-kramare funderar på hur det skulle se ut om staten skulle kunna övervaka allt och sedan försöker sätta sig in i att staten kanske inte alltid kommer att styras av en regim man anser legitim. Då kommer saken i en annan dager, skulle jag tro.

Yttrandefriheten är en annan viktig aspekt när man pratar om demokrati. Det är många som kan tänka sig att inskränka den för att inte såra andra människor. Många känner sig kränkta över ditten och datten och får sätta agendan. Till exempel får Muhammed inte målas av och bryter du mot detta så ska du dödens dö. Istället för att ta strid mot dessa antidemokrater ställer sig många på extremisternas sida och anser att det är onödigt att skapa konflikt och att man inte bör kränka religionen. Kan inte alla fundera över vilka krav extremisterna ställer och vilka inskränkningar i vår demokrati de innebär att genomföra dessa istället för att koncentrera sig på om Lars Vilks är galen eller inte?

Och slutligen det som Lena Andersson faktiskt skriver om i sin kolumn. Sverigedemokraterna. De har en betydande väljarskara i ryggen och de är invalda i Sveriges Riksdag. Såhär skriver Andersson:

Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar.

Diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar. ”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter.

Vi behöver inte älska dem, men nu måste vi faktiskt ta debatten. Och behandla dem som det riksdagsparti de är. Varken mer eller mindre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.