Ivana Brlić-Mažuranić var en kroatisk barnboksförfattare som nominerats till nobelpriset i litteratur flera gånger. Lavendel och Rosmarin är den enda av hennes böcker som finns på svenska. Hon anses vara Kroatiens främsta barnboksförfattare och jämfördes under sin samtid med H C Andersen.
Lavendel och Rosmarin är en samling sagor och där den första heter Lillebror Lavendel och storasyster Rosmarin. Titelsagan handlar om två föräldralösa barn som får ärva något som tillhört drottningen. De värdefulla sakerna gör att de hamnar på ett berg fullt med häxor som vill ta sakerna ifrån den. En dag hittar prinsen dem, men istället för att få tillbaka drottningriket, tar han och drottningen hand om barnen. De flesta sagorna är lite i samma andra, att man inte ska förhäva sig och önska sig guld och gröna skogar, utan istället se det värdefulla i sin familj.
Jag tyckte att de flesta var fina sagor om kärlek mellan föräldrar och barn, men en del var kanske lite väl brutala och läskiga. Jag tror att jag skulle kunna läsa dem för mina barn, för de är ganska lika H C Andersens sagor som jag ju själv kan utan och innan. Den första sagan om Lavendel och Rosmarin är oerhört sorglig. Det skrivs inte riktigt den typen av barnböcker längre. Kanske tänker jag själv att mina barn inte skulle klara av när det blir för ledsamt, för jag läste bara boken själv.
Jag var fascinerad över att en barnboksförfattare nominerats till nobelpriset i litteratur. Diskussionen om priset skulle kunna gå till en barnboksförfattare är således förmodligen inte ny. Den torde ha funnits redan på 30-talet då nomineringarna av Brlić-Mažuranić kom in.
