Årets julkalender på bloggen ska handla om kvinnor som skulle kunnat få nobelpriset, men som av olika anledningar inte fick det. En stor anledning var förmodligen att det fanns för många män som var givna enligt dåvarande akademier som till stor del bestod av män.
Förra året handlade min julkalender om kvinnor som borde få priset och jag hade då med tre numer avlidna personer; Assia Djebar, Astrid Lindgren och Christa Wolf. De skulle kunnat vara med i årets kalender också eftersom alla som är med är döda. Men jag valde att ta 24 andra briljanta kvinnor istället.
Jag har under året läst en hel del kvinnor som litteraturvetare och andra tycker borde fått priset och kvinnor som nominerats till priset. Jag har frågat på Twitter och fått tips av min husguru Yukiko Duke. Efter det har jag gjort en sammanställning av kvinnor. De flesta är vita européer, men jag har försökt att bredda mig och titta även på länder utanför västvärlden. Jag har utgått mycket från den här fantastiska essän av Alan Asaid, översättare och redaktör på tidskriften Hjärnstorm.
Ibland läser jag på efter jag har läst en bok och det hände i fallet den ungerska författaren Cecile Tormay som jag fascinerades över för att hon var feminist. Hon var tyvärr också antisemit och hyllade Mussolini och idag hyllas hon av det ungerska fascistpartiet Jobbik. Hon kommer därför inte vara med i min julkalender (som ni säkert förstår). (Detta stycke skrevs innan Peter Handke fått priset. Nu känns det ännu mer angeläget om att ha med denna passus.)
En intressant sak med att titta på nomineringar av nobelpriset är att jag i Alan Asaids essä fann många ”roliga” motiveringar varför priset inte kunde gå till en viss person. En av de kvinnor jag inte kommer att ha med i min kalender, beroende på bristen på tillgängligt material om henne, Clotilde Crespo de Arvelo, avvisades såhär:
”För sakkunnigutlåtandet [av Karl August Hagberg] förelågo ej den venezolanska fruns verk, men redan titlarna på dessa väckte misstanken, att de knappast vore av den kvalitet som fordras för tävlingen om Nobelpris. Nu ha verken, om de så kunna kallas, kommit hit. De bestå av några mycket tunna häften resebeskrivningar, med tunnare innehåll, mest redogörelser för hotelliv, nöjen och toaletter, samt ett ännu mindre häfte, ’Flores de Invernadero’, försök till noveller och stämningsskildringar. Alltihop är snällt och helt menlöst, om man bortser från pretentionen i att publicera det. Rent av barock har sedan pretentionen blivit att för dylikt lappri sätta i fråga en utmärkelse inför hela världen. Kommitterade ha blott att med förvåning avvisa förslaget.”
Det ni, ord och inga visor! I min kalender kommer det inte att förekomma sådana skrivningar av kompetenta författare, det kan jag lova er.
