Mia Kankimäki är 42 år och barnlös och funderar på vad hon vill göra med sitt liv. Kvinnor jag tänker på om natten är en bok om de kvinnor och deras liv som hon ligger och tänker på om nätterna när hon inte kan sova och resor i dessa kvinnors fotspår. Boken är genreöverskridande och kan vara biografi, historia eller samhälle, men jag kategoriserar den här som reseskildring, för där tycker jag att tyngdpunkten ligger. Boken är utgiven på svenska på Wahlström och Widstrand 2021 .
Mia Kankimäki börjar att fundera över kvinnorna hon tänker på om natten. Hon börjar med Karen Blixen och bestämmer sig för att resa till Afrika i hennes fotspår. Hon får kontakt en finsk man som bor där och bjuder henne att besöka honom. I Tanzania får hon kämpa med sina bekvämlighetskrav och nojor, men hon bestämmer sig för att de inte ska hindra henne. Hon reser ut på safari och blir fullkomligt hänförd av den vackra naturen.
Efter Afrika grottar Mia ner sig i lika äventyrsresandens liv och gärning. Sedan reser hon till Italien där hon lever sig in i kvinnliga konstnärer liv och verk. Vi får möta många spännande kvinnor och ta del av Mias något neurotiska inställning till vad de åstadkommit. Vid ett tillfälle får hon skrivkramp och stänger in sig i sin lägenhet i Helsingfors. Skrivandet går ändå trögt och tillslut åker hon på ett författarläger i Tyskland. Boken slutar med en resa till Japan i Yayoi Kusamas fotspår.
Kvinnor jag tänker på om natten glider mellan Mias eget liv och hennes kärlek till resande och kvinnor som rest förut. Hon söker stöd och råd i dessa kvinnors liv, som hon kallar nattkvinnor. Det är en fantastisk bok speciellt för alla som älskar att resa och upptäcka nya kulturer. Mia Kankimäki gör också en god gärning i att lyfta fram kvinnor som kanske glömts bort med tiden. Det var verkligen inte lätt för kvinnor förr att resa och skapa. Hon återkommer ständigt till det.
En rolig detalj i boken var sekvensen där Mia är i Helsingfors och blir galen över sin självvalda isolering. Lite visste hon då att hon skulle få sitta i en betydligt längre ofrivillig isolering lite senare. För oss som nu har levt med pandemi och isolering ter sig gnället över det självvalda avskärmandet från omkväden lite bortskämt. Jag antar att Mia 2021 skulle vilja ta Mia 2014 (eller när det var) i örat lite.
Jag lärde mig mycket av Mia Kankimäkis berättelser om sina nattkvinnor och jag blev också oerhört sugen på att ut och resa igen. Jag tycker om att Mia låter sig själv ta stor plats i boken. I början tyckte jag att hon var lite störig och hade för stora krav på bekvämlighet, men sedan la jag handen på hjärtat och sa till mig själv att jag nog också skulle ha det, bara inte låtsas om det. Som tur är ska jag till Malta snart och så blir det att leta kvinnliga förebilder på öns museer. Den resan behöver jag dock inte oroa mig för brist på bekvämligheter.
