Jag hittade den här boken på biblioteket och jag tänkte att det kunde vara en bra guide till kvinnors diktande. Jag ville inte läsa någon samlingsbok på något särskilt tema, och i synnerhet inte kärlek eftersom jag inte vill lyfta fram kvinnor som enbart kärlekspoeter.
Boken ger verkligen skäl för sitt namn och här finns kvinnliga poeter från alla världsdelar. Kända personer som Margaret Atwood, Wisława Szymborska, Karin Boye och Edith Södergran finns med. Så även äldre poeter som Sapfo och Christine de Pizan. Jag kommer nog att återkomma till flera intressanta lyriker i separata recensioner (bland annat de nordiska), men här är ett axplock av mina favoriter från boken:
Om sitt folk och sina länder:
Natasha Lakso, albansk poet, skriver om kommunismens baksidor i dikten Virrvarr.
Lydia Koidula skriver om sitt fosterlands framtid i Inför döden till Estland.
Alda Simon skriver om sitt hemland Uruguay i Mot exilen.
Lina Kostenko från Ukraina diktar om Karpaterna i Jag lever gott.
Feministiskt:
Dorothy Parker, USA, tror inte på vänskap efter romantiken i Fabel.
Liz Lochhead varnar sin syster för obekväma skor i Dikt till min syster.
Den absolut bästa dikten i sin helhet:
Ana Maria de Cagigal, Spanien (tolkning av Arne Häggqvist)
Flickan i Cartagena
Tro inte att för min sorg
jag inte kan finna bot.Men denna sorg är min, min egen,
och jag vill känna min sorg
