Jag har blivit en kroppsaktivist!

Jag och Selma på SATS. Oktober 2016.

Jag är inte smal. Det har jag aldrig påstått, önskat eller strävat efter. I alla fall inte i vuxen ålder. Jag inser mer och mer att jag nog blivit en kroppsaktivist. Jag vet att det inte alltid är hälsosamt att vara för överviktig och jag vill leva bättre än jag gör. Tidigare har jag inte tyckt att kroppsaktivister var lika hedervärda som jag tycker nu och jag ska berätta varför jag ändrat mig. Min främsta tvekan har handlat om hälsan. Men hur är det nu med det?

Jag var gravid i våras. Gravid som spytt upp middagen 25% av alla gånger sedan oktober. Man kunde alltså förmoda att jag gått ner i vikt. Jag träffade då en läkare som istället för att hjälpa mig, började att skuldbelägga mig för att jag var fel. Jo, detta är sant. Jag var alltså gravid och blev anklagad för att vara fet och som om inte detta vore nog så berömde hon mig hjärtligt för att jag inte gått upp något under graviditeten. Enda vettiga slutsatsen att dra i det läget är att spy upp middagen är ett rimligt sätt att förfara om man vill gå ner i vikt. Hälsosamt? Knappast. Kommer jag att bli smal? Förmodligen. Tills jag lutar med den dåliga ovanan vill säga.

Nu har jag läst Julia Skotts fantastiska bok Kroppspanik om kroppar och vad som anses vackert. Att smalhet är vackert är så djupt rotat i vårt samhälle att det är allmänt acceptabelt att prata om bikinikroppar (som är smala kroppar med bikini på) och att allt form av intag av goda saker måste ursäktas med att man ska träna lite hårdare eller äta lite mindre nästa dag. Detta gör att jag måste ställa mig på den sidan. Jag vill också vara en kroppsaktivist som står upp för att alla kroppar duger. Vad som är snyggt får vara upp till var och ens egna preferenser, men vi måste vidga idealen.

Alla förutsätts sträva efter smalhet. Det handlar inte om hälsosamhet, för många överviktiga lever mycket mer hälsosamt än många smala. Hur många har inte hört att en pizza efter träning är lite bortkastad träning? Jag fick höra det av en kompis när jag sprungit Stockholm halvmaraton och ätit en pizza efteråt. Att det goda med träningen inte skulle räknas för att kalorierna går på ett ut är en väl bevarad myt som de flesta nog begriper inte stämmer. Om de tänker efter vill säga.

Så jag kommer nu hädanefter att stå upp för den jag är och hur jag ser ut och mitt mål är att leva ett hälsosamt liv, inte sträva efter någon viss kroppsform. Jag har bestämt mig för att skippa viktmålet och ha följande hälsomål:

• Träna i snitt två gånger i veckan (dvs målet inställt på tre gånger, men så är man ju sjuk och det är ibland svårt att få till det).
• Äta godis och andra sötsaker på helgen som en grundprincip.
• Aldrig tacka nej till goda saker som erbjuds, så länge jag tycker att det är gott.
• Inte okynnesäta onyttigheter som inte är gott, såsom torra vetelängder eller fabriksgjorda bondkakor.
• Planera maten så att jag äter balanserat med lagom mycket kött, lagom med kolhydrater och inte för stora portioner.
• Allt är inte kalorier. Jag måste försöka bli av med mitt Pepsi max-beroende. Det må vara noll kalorier, men inte nyttigt.
• Aldrig moralisera över andras matvanor.
• Aldrig någonsin prata om vikt eller kalorier på något negativt sätt. Inte om att unna sig och att träna för viktnedgång eller något annat. Jag ska äta det jag vill/bestämmer mig för och vara trygg i det beslutet inför andra.

Vill ni läsa bra om hälsa läs Livskick. Feministbiblioteket ingår i deras bloggnätverk.