I 12 år har jag varit förälder. I 12 år har den kloka, snälla och allmänt fantastiska Hugo funnits till. Han som älskar Minecraft, Pokemon, geografi och JumpYard. Han som inte alltid vill lära sig saker, men när han väl bestämmer sig så sitter till exempel alla världens länder efter en månad. Till jul ska han få betyg och det känns pirrigt för både honom och för oss.
Idag har jag och maken tillåtit oss att vara lite nostalgiska och berättat (igen för tusende gången) hur det gick till när vi fick komma in till BB för igångsättning för 12 år och en dag sedan. Det gick bra till sist och hem kom vi med ett knytte som vi tänkte att vården inte alls borde anse oss betrodda att ta hand om. Den biten visade sig inte så svår. Svårare är det nog att hantera alla känslor och upp- och nedgångar i livet. Det är inte alltid lätt att säga rätt saker och ge rätt stöd. Då var det lättare att ge mat när det skreks.
Att skaffa barn var alltid något vi tog för självklart att vi skulle göra. Sedan var det inte bara att skaffa för oss. Det gör mig ödmjuk varje dag när jag tänker på den fina familj vi fick och att det inte var självklart att det skulle bli så. Trots att det satt så långt inne för mig att bli gravid, så var det ändå så naturligt när barnen kom ut. Som om de alltid hade funnits där och redan var en sjävklart del av mitt liv. I det perspektivet är det märkligt att Hugo bara fyller 12.
