Nina Hemmingsson är en känd feministisk serietecknare och det var självklart för mig att även läsa och recensera hennes dikter när hon nu debuterar som poet. Det är inte en lång bok, under 100 sidor, men den är desto mastigare. Jag märkte ganska snabbt att jag inte kunde sträckläsa den.
Det är svårt att recensera dikter utan att använda alltför många klichéer. Jag tycker nog att det var extra svårt med Hemmingssons dikter. De handlar om livet, står det på baksidan, och det är precis vad de gör. I ett tidsmässigt huller om buller får vi glimtar ur en människas (kvinnas) liv. Ibland är det svårt att få ett sammanhang, men i nästan varje dikt fanns en eller två rader som jag reagerade på lite extra. Alla kommer jag inte ihåg, men några rader som definitivt fastnade:
Kanske borde jag tillägga att jag
tvättar händerna också efter onanin
men det är väl mitt kön som ska
skyddas för världen och inte tvärtom
Dessa rader får vara en symbol för hela diktsamlingen, för den är naken, vardaglig och låter inte något ämne vara för privat. Sammanfattningsvis var det en bra poesidebut.
