Jag fick möjligheten att träffa Helen Pankhurst på bokmässan. Helen är i rakt nedstigande led släkt med Emmeline och Sylvia Pankhurst. Feministiskt perspektiv hade bjudit henne till bokmässan och chefredaktör Anna-Klara Bratt gav mig möjlighet att prata enskilt med Helen för att kunna ställa några frågor. Det var en fantastisk möjlighet som jag är otroligt tacksam för!
Seminarium för att fira 100 år av rösträtt i Sverige
Först var det ett seminarium i Feministiskt Perspektivs och Rosa Guidens monter där vi firade att rösträtten i Sverige fyller 100 år. Där deltog Helen Pankhurst i en paneldiskussion där hon pratade tillsammans med Anne Atambo, Somar al Naher och Anna-Klara Bratt. Helen frågade bland annat publiken om vi visste i vilken världsdel det parlamentet med flest kvinnor finns. Hon konstaterade med förtjusning att publiken var oerhört påläst och större delen visste att det var i Afrika. Landet är Rwanda där 64% av parlamentsledamöterna är kvinnor.
I samband med seminariet skålade vi i äppelcider och det var festligt och högtidligt. Dagen till ära bar Helen en scarf i lila, grönt och vitt som var suffragetternas färger.
Deeds not words
Helen Pankhurst gav ut boken Deeds not words i Storbritannien förra året. Deeds not words, handling inte ord, var Emmeline Pankhursts slagord i rösträttsrörelsen på 1800-talet. Boken är en historia över viktiga feministiska frågor över 100 år. I slutet av varje kapitel avslutar hon med ett betyg om hur det har gått och var vi står idag.
– Anledningen till att jag satte betyg var att jag undrade om det var så att det område som fått lägst betyg var det område där vi behöver lägga mest krut, säger Helen till mig. Hon fortsätter:
– Tänker vi så är det sexuellt våld som är den absolut viktigaste feministiska frågan just nu. Men sedan kände jag att allt hänger ihop. Våld påverkar allt; politik, hemmet, arbetsplatsen, kulturen osv. Det är bara att titta på metoo. Så mitt svar är att alla av oss måste se till det vi brinner för. Är vi unga mammor behöver vi fokusera på hur vi uppfostrar våra barn. Är vi chefer måste vi se till hur vi styr arbetsplatsen. Alla kan finna ett ställe där de kan göra något. Du vet aldrig var och när saker saker kan hända. Metoo-kampanjen kom från till exempel från ingenstans.
Hon återkommer ofta till metoo eftersom det är ett så bra exempel på när kvinnor gjort en gemensam sak och kunnat göra skillnad. Hon nämner också klimatrörelsen som blivit global och som startades av en ensam ung tjej som gjorde det hon brann för.
Skillnaderna inom den feministiska rörelsen
Det är stora skillnader mellan höger och vänster, mellan gamla och unga och ibland kan feminister mer skälla ut varandra istället för att ge oss på den verkliga fienden. Jag undrade om det var så att vi blivit mer splittrade med tiden.
– Vi har genom den feministiska historien inte alltid varit eniga och det bra. Det är viktigt att förstå att vi är oeniga och att vi har olika åsikter och strategier. Att diskutera olikheter och hitta lösningar har varit en framgång för feminismen.
Hon anser att det är i olikheterna som vi kan skapa magi och att det finns en fara i att vi att vi nu ibland bråkar mer med varandra än med våra fiender. Det är ändå oerhört viktigt att vi är olika, att vi har olika bakgrund och tänker på olika sätt.
– Jag tittar på detta nu för olika styrelser. Den mest effektiva styrelsen är den med störst olikheter; olika sätt att tänka, olika åldrar, olika bakgrund. Vi måste kunna förena människor som kommer från olika ställen, tex politiker, idrottskvinnor och ekonomer.
Feminister finns på nästan hela den politiska skalan och vi är av naturliga skäl inte alltid sams.
– Även om vi är på vänsterkanten eller högerkanten måste vi fortfarande vara feminister, slår Helen fast.
Att heta Pankhurst
Något många ville veta när jag berättade att jag skulle få intervjua Helen Pankhurst var om det kändes som att hennes namn förpliktigade till feministisk kamp. Det var uppenbart att hon kände så.
– Jag har ett namn som ger mig makt och jag kan välja att ignorera det, men varför skulle jag? Jag kände att jag hade en skyldighet att använda mitt namn för att prata om feminismens historia.
Hennes bok Deeds not words är en historieexposé över den feministiska kampen under 100 år. Det är också en bok om var vi står idag och vad vi måste göra i framtiden. För Helen är det viktigt att inte bara se till en del av den feministiska kampen. Feminismen ska ses som en helhet och inte valda delar.
– Många är intresserade av historia, men det är också viktigt att koppla samman det med nutiden. Vissa är bara intresserad av historien, andra bara om samtiden. Vissa är intresserad av lokala frågor och andra om globala. Jag är intresserad av att koppla samman alla komponenter.
Efternamn
Vi pratade om detta med efternamn. Helens farmors mor hette Pankhurst i efternamn, hennes farmor hette det, liksom hennes far. Nu heter Helens barn Pankhurst. Hon tycker att det är viktigt för kvinnor att behålla sitt efternamn för att värna om sin historia.
– Hur många kvinnor av samma efternamn som sin farmors mor? Det är inte så många för att så många kvinnor ändrar sitt efternamn när de gifter sig. Jag brukar fråga när jag pratar hur många kvinnor som har behållit sitt efternamn efter de gifte sig. Jag frågar dem också vad deras barn heter i efternamn.
Frågan om att behålla sitt efternamn är stor i Storbritannien, men även i USA. Helen frågar mig hur det ser ut i Sverige och om det är vanligt att kvinnor behåller sitt efternamn. Jag berättar att det är ganska vanligt att man behåller sitt namn och att det inte alltid är så att familjen tar mannens namn, utan ibland kvinnans. Det är inte en stor feministisk fråga i Sverige och jag får tänka till lite, men tror att det beror på dels att våra son-namn är en rest från en svunnen tid som många gärna vill bli av med och dels att vi inte använde titlar.
Jag fick också frågan hur många barn som bara bär sin mammas efternamn. Jag blev tveksam och visste inte riktigt, men sa att det inte var helt ovanligt. I efterhand kom jag på att det förmodligen beror på att barnen automatiskt får mammans namn om föräldrarna inte är gifta. Det borde nog glatt Helen en smula att det fungerar så här. Hon tyckte i alla fall att det var bra att mina barn bär mitt namn och att jag har behållit mitt flicknamn.
