Recension: Under, Marie; Gnistor i askan; 2007

Jag har läst Marie Under, en estnisk poet som skrev 10 diktsamlingar i Estland och tre i Sverige. Gnistor i askan gavs ut på Elleströms 2007 och är ett urval av hennes dikter. Översättare är Enel Melberg, som i förordet skriver att Marie Under inte bara var poet, utan även förnyade det estniska språket. Hennes dikter är ofta på rim, vilket har gjort det svårt att översätta dem och behålla rytmen och rimmen.

Marie Under är en av Estlands mest kända poeter. Hon flydde till Sverige 1944 och fortsatte skriva dikter här. Hon blev aldrig stor i Sverige, trots flera försöka att introducera henne på Svenska. När hon dog 1980 hade hon bott undanskymd i Mälarhöjden i 35 år. Hon sörjdes av hela den etniska diasporan. Som flykting var livet svårt, men hon nominerades till nobelpriset i litteratur 1945 och då  erbjöds hon ett bättre boende än den flyktingförläggning hon bodde på.

I Gnistor i askan finns det dikter både från Unders tid i Estland och från Sverige. I början handlar det mycket om Estland, landsbygden och naturen. Sedan kommer det dikter om deporteringarna till Sibirien, för att i slutet handlar om Mälaren och Stockholm. Mina favoritdikter var dem som handlade om Estlands historia. Den långa dikten Julhälsning 1941 var det jag fastnade mest för. Här kommer en vacker och gripande strof från den dikten:

Ständigt tänket jag på dem som fördes
bort från oss; upp mot himlen når
deras brist – som om också vi berördes
när till bädd och dukat bord vi går.

Ända sedan jag läste om Marie Under första gången har jag velat läsa henne. Det hade nog inte tagit så lång tid om det inte varit för pandemin och att biblioteken blivit mer otillgängliga för mig. Nu beställde jag Gnistor i askan på Bokbörsen och jag ska ställa in min fina bok i bokhyllan bland mina andra lyrikböcker!