Jag hade inte läst Louise Glück före hon fick Nobelpriset i litteratur och nu i veckan kom äntligen min beställning Glück-böcker från Adlibris! Jag började med Vild iris som är utgiven på svenska på Rámus förlag och dikterna är översatta av Jonas Brun.
Jonas Brun skriver i sitt efterord att Louise Glück väver in människorna i trädgården och att hon inför sitt skrivande hade studerat växter och frökataloger i nästan två år då hon inte skrev. Sedan började arbetet med Vild Iris, som är dikter i trädgården, men också dikter om känslor och mänsklig interaktion. Det finns otroligt många vackra och tänkvärda dikter, men en rad föll jag särskilt för:
Det enda vi visste var att det inte hör till människans natur att enbart älska det som ger kärlek tillbaka.
Dikten handlar om gud fader och hur han lämnat människorna för att älska själva och meningen är säkerligen mångbottnad. Jag tyckte bara att det var så träffsäkert för människans natur, att vi ibland kärar ner oss i folk som inte älskar oss tillbaka.
Louise Glück imponerade på mig och jag ska nu läsa henne på originalspråk. Jag tyckte om att det fanns en röd tråd med växterna genom alla dikter och hon vävde ihop människor och natur på ett fint sätt. Jag fick definitivt mersmak av Glücks poesi.
