Gästinlägg av Hanna Marie Björklund: Kritik av Göran Burenhults Den Sexuella Evolutionen

Hanna Marie Björklund är liberal religionsvetare och journalist samt jobbar som redaktionsassistent på Magasinet Neo. Hon är uppvuxen på en bondgård och sitter i Centerstudenters förbundsstyrelse. På fritiden arbetar hon i familjeföretaget, nördar och bloggar på bloggen Avva bland annat.




Jag blev intresserad av Göran Burenholts bok eftersom den utgav sig för att vara en populärvetenskaplig bok om sexualitetens historia. Men Den Sexuella Evolutionen är något av den sämsta smörja jag någonsin läst.

Burenhult går igenom människans historia och försöker förklara fortplantning och sex utifrån först ett biologiskt perspektiv och sedan ett historiskt. Där vill han visa att sex förr var mycket friare än idag och han argumenterar för att det bör så vara för det får oss att må bra. Han driver följande tes: Sexualitet är något starkt och naturligt för människan. I vårt naturtillstånd levde vi i öppen fri och härligt sexuellt. Sedan kom de monoteistiska religionerna och skambelagde sexualiteten och kvinnan Efter det kom feminismen och tvingade bort mammor från deras barn och förbjöd sex och porr och allt annat roligt. Detta har lett till barn med ångest och personlighetsstörningar samt våldtäkt, pedofili och andra hemskheter som bryter ut när vi försöker undertrycka sexualiteten.

Boken innehåller många sakfel och författaren verkar inte ha ägnat sig åt faktagranskning. Exempelvis så berättar Burenhult om den grekiska mytens amazoner. De kan ha haft en verklig grund i att grekerna mötte på skyterna som levde samma tid vid Svarta Havet. Skyterna hade nämligen särskilda prästinnor som vi har omfattande gravfynd från och som red, krigade och dog som män. Med andra ord omkastade könsroller. Detta är intressant och stämmer. Men, sedan påstår Burenhult att amazonerna skar bort sina bröst för att kunna spänna bågen bättre. Bröstborttagningsmyten är grekisk skräckpropaganda för ett fenomen de inte förstod. Moderna läkarvetenskapen kan direkt avfärda att det skulle varit möjligt att genomföra. Över 90 % av kvinnorna som skulle försökt sig på en sådan operation skulle avlidit av blodförlusten och infektionerna. Det är allmänt känt vid det här laget att denna myt är falsk och att Burenhult sprider den vidare är anmärkningsvärt.

Många fler faktafel av denna typ förkommer i boken och när jag som läsare vet att det finns fel blir jag även mindre benägen att lita på allt det andra som Burenhult säger. Den typen av faktahantering är mycket allvarlig då den nedmonterar förtroendet för hela texten.

Burenhult gör flera generella påståenden kring kulturer och religioner där han dels vinklar informationen ohederligt och dels romantiserar och exotiserar. Som att det enbart är monoteistiska religioners fel att vi har en fördömande syn på sex. ”Alla andra religioner är minsann härliga och frisläppta” menar Burenhult och tar Karma Sutra inom hinduism som exempel. Burenhult borde veta att alla kulturer har utrymmen där vissa saker får göras och andra utrymmen där samma sak inte får göras. Att hinduismen har Karma Sutra betyder INTE att hinduismen är en öppen och jämställd sexuell kultur. Faktum är att många delar av indisk religion är den mest kvinno – och sexförtryckande man överhuvudtaget kan hitta i världen. Om detta säger Burenhult inte ett ord.

På samma sätt skriver Burenhult att ”det inte finns övergrepp, pedofili och våldtäkt” hos ett flertal namngivna ursprungsfolk, ett märklig påstående. Det på mycket lite konkreta källor, ofta bara en antropolog från ett gammalt fältarbete. Ingen har mig veterligen bevisat i modern forskning att vissa grupper helt skulle sakna sexuellt våld. Däremot kan det finnas skillnader i hur våldet ta sig uttryck samt att tolkas annorlunda och därmed uppfattas annorlunda. Att påstå att vissa folkgrupper är så pass simpla att de saknar mycket av det som ”vi” har, så som en komplex sexualitet (han säger exempelvis att det finns kulturer där svartsjuka inte förekommer) är att göra dem mindre än människor och mycket kolonialt. Det så kallade ”Ädla Vilden”-syndromet.

I sista kapitlet går Burenhult vild med sin särartsfeminism. Barn blir skadade utan att få ammas sex gånger i timmen i fyra år, kvinnor är skapade för att vara hemma, män och kvinnors hjärnor är ”fundamentalt olika” för det säger ”oändligt mycket forskning”. Inget av detta bevisar han med en enda fotnot. I de fallen han notar någon uppgift om män och kvinnors hjärnor är alla från den mycket kontroversiella Annica Dahlström, som uttalar sig om saker hon inte forskat på. Burenhult förljuger dessutom ett faktum; alla kulturer har alltid strävat efter att kontrollera barnafödandet då detta tärde på knappa resurser. Idag har vi preventivmedel och mer tillgång och möjlighet till friare sex än någonsin förr. Att vi skulle leva i den mest puritanska av världar är inte sant.

Den stora svävande överabsurditeten med hela denna bok är ändå författarens titel. Göran Burenhult är professor i arkeologi. Att någon med den titeln vågar publicera så pass grova faktafel är hisnande.

Låt mig slutligen dra en parallell till den vidare högskoledebatten. Det finns debattörer som vill göra gällande att bristande humaniora med låg kvalité inte ”är så farligt” egentligen utan mer bara en arbetsmarknadsåtgärd som kanske kostar lite mycket pengar. Men det finns en tydlig koppling mellan det argumentet och den bok jag just läst. Burenhult, professor från Gotlands Högskola, sprider osanningar om homosexualitet, kvinnor och könsroller. Vore han på något sätt en person med inflytande skulle det inte bara vara skrattretande utan skadligt att han sprider detta under en sådan titel. Det här är vad katastrofalt dålig humaniora gör med debatten. Att utnämna en professor som inte kan hantera fakta och som sprider lögner och fördomar är allt annat än oproblematiskt.

Läs mer: Adlibris, Bokus