Som jag skrev om igår så har folkpartisten och författaren Anders Johnson läst Renée Frangeurs biografi över Kerstin Hesselgren och haft många synpunkter. Han har skrivit om detta i senaste numret av Frisinnad Tidskrift.
Johnson påpekar att det finns intressanta delar av Frangeurs bok, exempelvis att Ulrika Knutson i sin bok om Fogelstakvinnorna kraftigt undervärderade Hesselgrens roll. Men i övrigt har han inte mycket att ge för biografin:
För det första är biografin tryfferad med en tungfotad vetenskaplig jargong. Detta hade möjligen kunnat accepteras om boken hade innehållit en avancerad vetenskaplig analys som inte låter sig göras på annat sätt. Men boken är i själva verket analytiskt mycket tunn, vilket nog kan förklaras med att Frangeur är tämligen okunnig om mellankrigstidens politiska förhållanden.
Kerstin Hesselgren verkade i en politiskt komplicerad tid, inte minst då det gällde liberala partiförhållanden. Men Frangeur tycks inte ha haft något intresse av att sätta sig in i denna materia. Hon har själv en bakgrund som kommunistisk politiker och tycks framförallt ha intresse av att tona ner det som knyter Hesselgren till liberalismen och understryka det som distanserar Hesselgren från det liberala partiväsendet.
Jag skrev själv i min recension att det var en tung vetenskaplig bok och det är ju lite märkligt att man väljer att göra det om analysen är tunn. Johnsson menar också att hon felaktigt har fått det att framstå att Hesselgren inte varit så trogen liberalismen som hon i själva verket var.
Han fortsätter:
Jag fick upp ögonen för Frangeurs arbete med Hesselgrenbiografin när jag läste en artikel av henne i tidskriften Arbetarhistoria 2010 där hon påstod att Hesselgren inte var engagerad i något politiskt parti före 1934. Jag kontaktade då Frangeur och upplyste henne om hur det egentligen förhöll sig samt översände min bok om liberal kvinnohistoria. I Hesselgrenbiografin refereras visserligen uppgifterna i min bok om Hesselgrens partitillhörighet. Men på flera andra ställen i biografin återupprepar Frangeur sina felaktiga påståenden om Hesselgrens partirelationer.
Jag har läst Johnsons bok om liberal kvinnohistoria och där tar han upp flera fall där forskare och andra som ligger mer vänster politiskt, har försökt att tona ner kända kvinnors liberala hållning. Selma Lagerlöf är ett bra sådant exempel.
Felaktigheter kring liberalers politiska hemvist är nog det som stör en folkpartist mest. Mig inkluderad. I boken skriver Frangeur att Hesselgren var till hälften liberal och till hälften socialdemokrat, något som Johnson menar är struntprat. Han skriver:
Om Kerstin Hesselgren hade känt sig ungefär lika engagerad för socialdemokratin som för liberalismen hade inget varit naturligare än att hon någon gång kring 1930 hade anslutit sig till Socialdemokraterna. Det parti hon hade invalts för hade upplösts och efterföljarna förde nu en tynande tillvaro. Själv var hon partilös. Om hon hade gått med i Socialdemokraterna, hade det nog funnits stora möjligheter till en lysande politisk karriär.
Men Kerstin Hesselgren gick aldrig in i Socialdemokraterna. Den enda rimliga förklaringen är att hon i grunden kände sig som liberal och absolut inte som socialdemokrat. Renée Frangeur kommer faktiskt med en för mig tidigare okänd upplysning (som hon dock inte kommenterar närmare), nämligen att Hesselgren 1926 försökte bidra till en återförening av de liberala partierna. Detta understryker den bild jag har av Kerstin Hesselgren: hon var inte bara liberal, hon ville också alltid tillhöra ett enat liberalt parti med en tydlig vänsterprofil.
Jag som både läst och hört Anders Johnson prata om liberaler och folkpartiets historia vet att han vet vad han pratar om. Därför litar jag mer på honom en Renée Frangeur i detta fall. Jag vet att jag är partisk, men ni som läser detta är begåvade människor som kan bilda er en egen uppfattning. Jag ville föra fram dessa synpunkter för att ge mer uppmärksamhet till Kerstin Hesselgren, något som hon verkligen förtjänar.
Detta är inlägg nummer två i min serie Kerstin Hesselgren x 3. Imorgon får ni läsa om henne som veckans feminist.
2 kommentarer
Hej Hanna,
Roligt att du uppmärksammar Kerstin Hesselgren, det är hon verkligen värd!Anders Johnson får man ta med en stor nypa salt, jag vet sen förut att han inte gillar att jag beskriver hur hon samarbetade med socialdemokraterna i sakfrågor, något som är helt otänkbart i dagens blockpolitik. Hon var ju socialliberal eller vänsterliberal, en strömning inom liberalismen som är i det närmaste avsomnad i det svenska folkpartiet av i dag. En gång hade den liberalismen en stark ställning bland kvinnorna och bland dem som reagerade mot högern, som ju var det parti som bromsade rösträtt för kvinnor i det längsta. Hon var ju den som grundade Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Själv sa Hesselgren också att hon inte kunde bli socialdemokrat, eftersom hon inte trodde på socialisering och klasskamp. Det skriver jag i min bok på s 73. Hon ville även bekämpa partihätskhet och småsinne i politiken…
Beträffande mellankrigstiden vill jag tipsa om min avhandling, ”Yrkeskvinna eller makens tjänarinna-Striden om yrkesrätten för gifta kvinnor i mellankristidens Sverige”, en kamp där Kerstin Hesselgren spelade en viktig roll.
Vill du läsa en utförlig recension av min bok om Kerstin Hesselgren kan du läsa en i tidskriften Respons nr 5 2013 av förra historieprofessorn Ann-Sofie Ohlander.
Med vänlig hälsning
Renée Frangeur
Författare
Hej,
Vad roligt att du har hittat till min blogg! Som jag skriver i texten ovan så har jag stort förtroende för min partikamrat Anders Johnsson. Jag håller absolut inte med om att socialliberalismen inom partiet håller på att försvinna. Och jag som jobbar på folkpartiets riksdagskansli tycker att jag har någorlunda koll på idédebatten inom partiet.
Jag vet inte om du såg min recension av boken. Den är här: https://feministbiblioteket.se/frangeur-renee-kerstin-hesselgren-2013/ Den har även varit publicerad i Magasinet Neo.
/Hanna