När jag var i Varberg i vintras gjorde jag lite kulturspaningar på Göteborgs centralstation. Jag glömde helt enkelt bort att skriva om det då, så jag gör det nu. Göteborgs central har jag ett långt förhållande med. Jag bodde i Göteborg under åtta år av mitt liv och tillbringat mycket tid här, men sedan jag flyttade därifrån 2004 har besöken varit betydligt färre. Mycket har hänt imorgon av nya affärer och annan service, medan vissa saker är som det alltid har varit.
Göteborgs centralstation, yttre hallen. Stationen byggdes för Västra Stambanan 1856–1857. Arkitekten var Adolf Wilhelm Edelsvärd, som var chefsarkitekt för Statens Järnvägars arkitektkontor. Den här vyn har ändrats mycket genom åren. Den stora förändringen när jag bodde i Göteborg var att Nils Ericsonsterminalen, som följer efter den här byggnaden, byggdes in och försågs med lite trevlig atmosfär. Sedan strukturerades även den här avgångshallen upp och nu finns flera restauranger och caféer och fräscha toaletter en trappa ner.
Något jag alltid vilar ögonen på när jag väntar på tåg på Göteborgs central är de gamla målningarna av järnvägsnätet förr. Här är Västra Stambanan och Boråsbanan.
Apropå saker som består så tror jag banne mig att denna fontän har varit där alltid! Står i den gamla hallen.
Så till det som verkligen fångade mitt intresse. I februari stod detta konstverk bredvid fontänen ovan. Rubriken var Lek eller allvar? Vilket barnperspektiv har du? Konstverket är gjort av brittiska Laura Ford och är en del av ett större verk som hon kallar Weeping girls. Tanken är att du inte riktigt vet vad den här flickan gör. Gråter hon? Leker hon kurragömma? Vad tror du?
