Idag har kulturjaktsturen kommit till Istanbul, som var min och Andreas första resa tillsammans som vi valde helt själva (Andreas hade hälsat på mig när jag bodde två veckor i Tallinn tidigare, men detta var vår första resa som vi planerade tillsammans). Året var 2005 och Istanbul var en stad jag länge velat se.
Bredvid Blå moskéen så är Hagia Sofia Istanbuls mest kända byggnad. Det var först en kyrka och sedan en moské. Idag är det ett museum.
Arkitekturen i Istanbul vad mycket skiftande. Här ses jag vid några turkiska bostadshus mitt i den äldsta stadsdelen. Kanske inte så man föreställer sig Istanbul. Andreas står utanför Grand Bazar och bredvid honom syns en arg man som är förbannad på oss för att vi inte vill att han tar ett foto av oss båda.
”Nej, jag vill inte ha en vattenpipa.” Inne i basaren är i princip alla försäljare män. Det var otroligt mycket folk både i och utanför och som västerländsk kvinna fick jag blickar ner i urringningen och blev ständigt inspanad. Kan låta kul, men när det är trångt känner man sig väldigt utsatt. När de såg att jag var upptagen slapp jag vidare inviter så det var bara att hålla varandra i handen hela tiden.
Mycket manliga miljöer, även utan för basaren. Här åt jag en kebab i extrem stressig miljö. Två kebabstånd på var sin sida gatan och männen som arbetade där hetsade varandra och alla förbipasserande. De hade var sin indrivare och som om inte dessa gaphalsar var nog, så ackompanjerades de båda av var sin kock som ständigt slipade knivarna. Stämningen var extremt upphetsad. Jag var hungrig, men kunde knappt njuta av maten.
Efter att ha blivit jagade av försäljare, påhoppade av män på gatan som vill ”hjälpa” oss och ständigt blivit frågade om vi vill köpa mattor, blev vi tillfrågade av en man om vi inte ville fika med honom så att han kunde få öva sin engelska lite. Jag nästan skäms när jag tänker på det för jag var ganska otrevlig och utgick ifrån att vi skulle stå för hans kaffe och att han tänkte pracka på oss en matta efteråt, men inget av det hände. Han ville nog bara öva sin engelska.
Vi var även kulturella så att det förslog (men avsaknad av digitalkamera gjorde att antalet foton är få). Här står jag utanför Topkapipalatset som var de osmanska sultanernas resident. Palatset innefattade bland annat ett harem. Vi gick inte in i den byggnaden eftersom det svindyra inträdet till palatset inte innefattade just haremet.
Den som har fantastiska ögon kan se att den turkiska flaggan ovanför ingången vajar på halv stång. Det var nämligen påvens begravning denna dag.
