En erfarenhet rikare – missfall

Ni som följt mig länge på bloggen eller känner mig personligen vet att jag och min man drömmer om att få ett syskon till vår son. Strax före jul såg drömmen ut att bli verklighet. Efter otaliga ivf:er blev det äntligen ett plus på stickan. Förra veckan var vi på ultraljud för att se ett litet hjärta ticka. Men det gjorde inte det. Chockade och ledsna åkte vi hem och kramade hårt om det barn vi har. I förrgår kom det som skulle kunna blivit ett barn ut.

Det är mycket vanligt att få ett tidigt missfall och de allra flesta missfall sker i vecka 6-7 då hjärtat ska börja slå. Det kan dock dröja innan man börjar blöda. Hade jag inte gjort ett ultraljud hade jag fått en chock då blodet flödade och det kändes som en otrolig lättnad att jag visste. Det var bra att inte få allt på en gång. Först besked, sedan deala med blod. En del av mig tycker att alla borde gå och kolla upp i vecka sju om ett hjärta slår, men jag inser att det skulle skapa mycket olycka. Alla vet ju inte när de blev gravida. Det går att vara tvärsäker, men ändå ha fel. Kommer man då dit i vecka 7 och inget hjärta tickar, kan det ju vara så att man bara är i vecka 4 och mycket onödig nervositet och oro har skapats.

Vad jag däremot är säker på är att vi måste prata om missfall, om ivf och om ofrivillig barnlöshet. Anna Kinberg Batra tog upp det i Skavlan i fredags, vilket var mycket bra och andra har också pratat om det. Jag har valt att vara öppen med allt och har till och med sagt till höger och vänster att jag var gravid, redan innan ultraljudet. Hur känns det då att tvingas säga att man har fått missfall? Bara bra. Det är skönt att folk vetat om. Detta gäller såklart inte alla, men de som vill prata om det borde göra det och inte vara så rädda för att andra känner sig obekväma.

Till alla er som vill prata eller lätta er hjärta så finns jag här, på facebook och på mejlen. Förra gången jag skrev om ofrivillig barnlöshet och hopplösheten jag kände efter många misslyckade ivf:er fick jag massor av respons både öppet och per mejl. Jag är glad för att ni hör av er och jag pratar gärna igen och igen. 

Jag har ett barn och längtan efter ett till får aldrig bli starkare än kärleken till honom. När jag sa till honom att mamma och pappa är ledsna för att bebisen försvann sa han: Mamma och pappa är glada för att ni har Hugo! Ja, så sant mitt kloka barn.