EM-finalen på Friends Arena – Jag var där!

Jag skrev i min julkalender att ett feministiskt resmål borde vara att besöka någon match i EM i fotboll för damer som gick i Sverige nu i sommar. Jag tycker egentligen inte att det ska behöva vara ett feministiskt statement att gå på fotboll, men som det ser ut idag, med så mycket spott och spe spelarna och hela damklassen får utstå, så är det faktiskt det.

Jag drog mitt strå till stacken, inte för att jag ville vara en god feminist, utan för att jag älskar fotboll och någonstans i mitt sporthjärta hoppades på att få se Sverige i final. Jag ville helt enkelt inte gå miste om något stort och historiskt. Nu blev det inte så, men kul hade jag ändå! Kanske roligare till och med än om Sverige hade varit med. Jag tycker nämligen inte att det är så kul att se Sverige spela. Det gäller liksom för mycket och då njuter jag inte så mycket, utan mår mest illa av nervositet. Sån är jag. Hur som helst. Alexandra som både tipsade mig om det feministiska resmålet och släpade med mig på matchen, och jag hade en mycket trevlig stund på Friends.

Jag och Alex hoppas på en bra match och svettas i solskenet. VI är båda #den12espelaren.

Norge skulle komma att göra en Sverige två gånger om, dvs missa två straffar och få ett mål bortdömt. Händer det vinner man inga EM-finaler, det säger ju sig självt.

Tyskland får hörna och kameraman förbereder sig för mål. Det blev det inte den här gången.

Sverige hyllas i pausen och landslaget passar på att hylla #den12espelaren. Mäktigt!

Tyskland vinner och jag sitter för långt ifrån för att få schyssta bilder med min iPhone. Vi hejade på Norge, men ingen av oss hejade så mycket att vi grät med de norska spelarna när det var över.

Det var en bra match och det var jättekul att vara på plats. Borde tjejerna spela enbart på halva planen? Spelar spelarnas sexuella läggning någon roll? Tittar jag mer på spelarnas bröst än på spelet? Nej, nej och nej. Detta var var förstklassig sportunderhållning!