Jag har läst boken Ukrainska hästar över Paris och det är de ukrainska författarna Lina Kostenko och Ivan Dratj som finns representerade i den. Den här recensionen berör främst Lina Kostenkos dikter, eftersom det ju är en nischad blogg. Kommer dock även att beröra Ivan Dratj som också är en ukrainsk poet. Per-Arne Bodin har tolkat dikterna, som gavs ut på svenska 1987.
Ukrainska hästar över Paris är Ivan Dratj poem. Den, liksom det mesta annat i boken, är fokuserat på Ukraina, den ukrainska kulturen och det ukrainska folket. Ivan Dratj var född 1936 (och dog efter att boken publicerats, 2018) och Lina Kostenko är född 1930. Per-Arne Bodin skriver i sitt förord att dikterna speglar det förtryck som det ukrainska folket levde under, när de var en del av Sovjetunionen. Att hålla liv i språket och kulturen, ansågs vara en stor svårighet.
Jag hittade en fin dikt av Lina Kostenko som andas mycket Ukraina och kvinnohistoria:
Jag är daglönerska, skördekvinna.
Så tungt är mitt fält,
att hela mitt liv inte är nog för att slå det.
Men ställ då frågan –
varför är jag ändå lycklig?
Över strömmen av undergörande kraft.
Låt hettan bränna. Och regnet gråta.
Och de utmattade armarna värka i sömnen…
Jag är den eviga skördekvinnan.
Jag arbetar tålmodigt.
För arbetets glädje.
Och för den tusende kärven.
I min händer finns en spänning full av nåd.
Jag dricker vatten,
sträcker ut mig för ett ögonblick –
och den oslagbara randen,
den oslagbara randen
susar i vinden med övermogna ax.
Det är fint att förlaget Arbetarkultur gav ut boken 1987 och fokuserade på de ukrainska folket, som då var en minoritet i det stora Sovjetunionen. Fyra år senare skulle de leva i det fria och självständiga Ukraina. Det är intressant att se att det var stort fokus på ett folk som numer lever under hotet att de egentligen skulle vara ett ryskt folk och därför borde hänge ihop med Ryssland. Inte riktigt samma tankar nu som då, men ändå samma resultat.
