Det hemliga pianot är en bok om pianisten Xiao-Mei Zhus liv. Hon spåddes en lovande framtid som musiker i Kina, men så kom kulturrevolutionen. Idag bor hon i Paris och boken är skriven på franska i originalspråk. I Sverige gavs boken ut 2019 på Volante.
Xiao-Mei får under sin tid på konservatoriet i Peking erfara vad den kommunistiska regimen gjorde mot sina medborgare. Hon skojade en gång om att begå självmord och detta skulle stå henne dyrt. För att kompensera för att blivit utfrusen och förnedrad lovade hon sig själv att under kulturrevolutionen visa sig från sin bästa revolutionära sida. Allt för att passa in. Hon var 17 år när den startade. Men även om hon ansträngde sig hårt hamnade hon i ett arbetsläger för att hon skulle få den rätta moralen. Hon kom trots allt från ett borgerligt hem.
Efter arbetslägret ville Xiao-Mei bli fri. Hon gjorde allt för att komma till USA och en dag lyckades hon. Det var inte en dans på rosor och trots att hon vid 33 års ålder äntligen fick en examen, fick hon inte den framgång hon önskade. Livet med tillfälliga jobba som städare och barnvakt var inte över, trots att hon fick ett och annat jobb där hon fick spela piano. Drömmen om Paris börjar gro och det var i Frankrike som hon tillslut kom att slå igenom.
Det var en gripande historia om en fruktansvärd tid i Kinas historia och en kvinnas uppväxt där. Inte nog med att det kommunistiska systemet var fruktansvärt för de flesta, kulturrevolutionen var något utöver det vanliga förtrycket. Många kulturskatter förstördes och en hel generation gick miste om mycket bildning och lämnades med stora men för resten av sina liv. Det hemliga pianot är en välskriven bok och jag har inte kunnat hitta någon spökskrivare. Det känns verkligen som Xiao-Meis egna ord och många kulturella skillnader i känslor fanns med.
Jag tyckte om att det var en bok om musik och kärleken till musiken. Det är noter, sonater och konserter som står i fokus. För att inte tala om pianot som Xiao-Meis mamma riskerade livet för och fraktade till arbetslägret där Xiao-Mei spelade på det i ett kylskåp. Den förlorade kulturen känns också extra hemsk när vi får följa kulturrevolutionen från någon som förvägrades utöva det hon var så bra på och brann för.
