Inför Medehavstemat på bloggen i sommar började jag läsa Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu från Israel. Jag läste ju inte speciellt mycket då, som jag skrivit om förut, och att läsa i mobilen är inte min favorit så boken blev liggande (min son har lagt beslag på min Storytel reader och vem är jag att ta den ifrån honom!?!). Boken är Shani Boianjius debutroman som gavs ut på Natur och kultur 2013.
Avishag, Yael och Lea går på gymnasiet i en by i norra Israel när boken börjar. Yael är kär i Avishags bror och när ha tar livet av sig drabbas de båda av stor sorg. De blir inkallade i armén och blir posterade på olika platser i landet. Avishag hamnar vid en gränsstation nära Egypten och Lea blir militärpolis. Alla tre råkar ut för den ena gräsligheten efter den andra. Trots att de skiljts åt och fått nya vänner, är det deras vänskap som består när de muckar och försöker hitta en meningsfull sysselsättning efter militärtjänstgöringen.
Det eviga folket är inte rädda är en berättelse om tre unga kvinnor med där helheten vävs ihop genom fragmentariska historier. Vi får några glimtar här och några där från deras och deras vänners liv. Avishags protest i ett torn nära gränsen då hon klädde av sig naken, vilket fick lågtgående konsekvenser, är en stark historia. Leas kamp för att återgå till det normala efter allt som hänt i lumpen, är en annan. De lever liv där självmordsbombare är en del av vardagen och där fienden aldrig är långt borta.
Det tog mig ganska lång tid att läsa boken, men det betyder inte att jag inte tyckte om den. Den fragmentariska berättartekniken var lite svår att komma in i, men sedan kom jag att att tycka mycket om boken. Jag tyckte också att jag fick en bra insikt i hur det är att vara ung kvinna i Israel och hur tuff deras militärtjänstgöring kan vara. Tjejerna lever liv som vilken västerländsk tonåring som helst, men de är bara lite räddare för att åka buss.
