Den här recensionen var tidigare i höst publicerad i tidningen NU. Vill du prenumerera på tidningen kan du göra det här. Och så lite hejdlös reklam för tidningen som jag är chefredaktör för: efter årsskiftet blir det ett månadsmagasin och en ny hemsida med dagliga nyheter. Det ni! Ska bli så spännande att få jobba med.
Ingrid Segerstedt Wiberg var en stridbar politiker och politisk aktivist fram till sin död. Hon förvaltade arvet efter fadern, den legendariska Torgny Segerstedt, som under andra världskriget gjorde sig känd som en stor motståndare mot nazismen. Den tidigare SVT-journalisten Christian Catomeris har tecknat ett porträtt av henne ut boken Den stridbara Ingrid Segerstedt Wiberg, som gavs ut på Atlas tidigare i höst.
När en bok om en så tydligt liberal färgad politiker ges ut på ett förlag som är så tydligt färgat åt ett annat håll, blir jag lite konfunderad och läste därför boken med kanske extra kritiska glasögon än jag skulle gjort annars. Men något mörkande av Ingrid Segerstedt Wibergs karriär inom Folkpartiet eller ens något gottande i att hon på ålderns höst lämnade partiet i vredesmod, går inte att finna i den här boken.
Ingrid Segerstedt Wibergs liv och gärning presenteras i kronologisk ordning, från det att vara barn till en så stor och berömd pappa, till att själv bli aktivist och engagera sig för flyktingar och mot nazism. Ingrids älskade storebror gick bort endast 13 år gammal och det var ett trauma som beskrivs som något hon bar med sig under hela livet. I barndomen beskrivs också pappans öppna otrohet och mammans sorg över det, som viktiga delar för hur Segerstedt Wiberg utvecklades.
I bokens andra del får vi följa Ingrid Segerstedt Wiberg ut i världen. Det var intressant att läsa om hennes goda förbindelser med Israel, vilket låg väl i linje med hennes engagemang mot antisemitism och nazism. Lite spännande också att se att hon hade ett stort engagemang för Kina, något som skulle komma lite på skam efter massakern på Himmelska Fridens Torg.
Hon levde ett borgerligt liv med en man som tjänade bra och kunde därför helhjärtat ägna sig åt volontärarbete. Hon hade ett stort engagemang för flyktingar och hon hjälpte till överallt där det behövdes. Hon tog till och med själv emot ett fosterbarn, vars föräldrar var judar och inte hade möjlighet att ta hand om henne.
Det är inte en alltigenom vacker bild som tecknas av den privata Ingrid Segerstedt Wiberg. Hon arbetade mycket och var borta från hemmet mycket. Hennes fosterflicka har senare har vittnat om att föräldrarna sällan var hemma och att hon ofta kände sig ensam. Fosterdottern valde själv att vid sexton års ålder återförenas med sin biologiska far i Kanada, något som fick Segerstedt Wiberg att säga att hon i och med det aldrig var välkommen tillbaka.
En stor del ägnas åt Segerstedt Wibergs riksdagskarriär och åt hennes tid som journalist och ledarskribent. Hon skulle komma att byta med faderns tidning Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och gå över till värsta konkurrenten Göteborgs-Posten.
Mot slutet av sitt liv blev hon ofta utsatt för hot och hat i och med sina strider mot den växande nynazismen. Det var dock ingenting som fick henne att lugna ner sitt engagemang. Christian Catomeris har tagit med ett exempel hur ett år kunde se ut för den åldrande Ingrid Segerstedt Wiberg. Han valde ut 1996 och skrev ner alla kända engagemang Segerstedt Wiberg hade under året. Det var en gedigen lista och ett schema få människor skulle orka med, i vilket fall 85-åriga människor.
”Den stridbara Ingrid Segerstedt Wiberg” ger oss en bra inblick i politikern och aktivistens liv och vi får samtidigt en förståelse för flera av hennes gärningar och avvägninga. Ingrid Segerstedt Wiberg skrev aldrig några memoarer och därför har hennes egen berättelse inte funnits som grund. Det har dock funnits mycket annat material att utgå ifrån och boken ger en bra och heltäckande bild av vem Ingrid Segerstedt Wiberg var.
