Recension: Ugrešić, Dubravka; Den ovillkorliga kapitulationens museum; 1996

Hon avled medans jag läste henne, Dubravka Ugrešić. Hon har varit nobelpristippad flera gånger och jag har läst henne och tyckt om henne förut. Valet på henne som författare i min EU-läsning var ganska självklart och boken jag föll för var Den ovillkorliga kapitulationens museum. Boken gavs ut på kroatiska 1996. På svenska kom den 2000 och i nytryck 2018 på Albert Bonniers förlag.

Den ovillkorliga kapitulationens museum är en fragmentarisk roman med berättelser från 90-talet och framåt. Det kretsar kring Berlin och alla berättare i boken kommer från före detta Jugoslavien. Det är människor med karriärer både före och efter krigsutbrottet och människor som mer eller mindre lever i misär. De har alla gemensamt att personerna påverkas av kriget på olika sätt. Den starkaste känslan i boken är rotlösheten som uppkommer när man inte vet om ens land finns kvar.

Dubravka Ugrešić påminner lite om Olga Tokarczuk i sin berättarstil, men för mig är Dubravka Ugrešić betydligt mer begriplig. Hennes historier hänger inte samman, men jag fick ändå att sammanhang i boken och kunde läsa de olika kapitlen som noveller. Ibland återkommer människor, ibland inte. Jag tyckte nog bäst om en av de sista berättelserna om fyra vänner. Den handlade mycket om hur det kan vara svårare att hjälpa dem som stått en nära än de okända. De historierna var mycket gripande om vänskap i krig.

Jag tyckte mycket om Den ovillkorliga kapitulationens museum. Eftersom historierna bara är löst sammanflätade, kan boken kanske kan upplevas lite knepig. Jag kan ändå rekommendera boken till alla som är intresserade om krigen på Balkan och hur det drabbade människorna där.