Igår avled Ulf Stark, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker – Dårfinkar och dönickar. Jag tänkte skriva den här recensionen i går som en hyllning, men fick inte tid så det kommer idag istället. Jag tror att ni har överseende.
Historien om Simone, som sin första dag i en ny skola blev Simon, fascinerade mig som barn. Jag såg TV-serien först och läste boken sen och älskade dem båda. Sättet som Stark leker med könsroller i barnlitteraturen var något helt nytt för mig. Då var det mest tokroligt att Simone fick vara pojke istället för flicka och att det gick så långt så att hon blev kysst av klassens mest populära tjej. Idag kan jag tänka tillbaka på boken och se det feministiska i att skildra barns separata liv och att det krävs så olika saker från pojkar och flickor fast de bara är 12 år.
Jag har inte läst om Dårfinkar och dönickar i vuxen ålder, men jag skulle gärna göra det. Jag kan därför inte uttala mig om ifall den håller än, men jag kan inte tänka mig annat. Den visar på ett humoristiskt och varmt sätt att det inte är helt enkelt att passa in när man bara har två roller att välja på. Simone passade uppenbarligen inte in i någon av den och kände sig vilsen. Hon trivdes till en början bra som pojke, men valde sedan livet som tjej. Men varför behöva välja, frågar sig Hanna 40 år!
2 kommentarer
Jag älskar Dårfinkar och Dönickar. Såg liksom du serien först. Den gick nästan samtidigt som Flickan vid stenbänken och jag tror att de serierna i kombination väckte mitt livslånga intresse för könsöverskridande karaktärer.
Jag har läst om boken i vuxen ålder och jag tycker allt att den håller fortfarande. En liten detalj som möjligen kan vara negativ är att den ibland känns mer femtiotal än åttiotal. Men det kanske bara märks för att serien är så bedårande åttiotalig. (Jag har sett om serien också som vuxen, har DVDn hemma.)
Författare
Vad roligt att den håller än! Såg att den fanns på Storytel så jag behöver inte ens leta upp den i barndomshemmet.