Jag måste erkänna. min uppsats i statsvetenskap är inte färdigskriven. Men jag har kommit en bit på vägen. Den ska handla om Sovjets barnbarn, precis som Kalle Kniviiläs nya bok (Atlas). Sovjets barnbarn är de rysktalande som bor i Baltikum. Min uppsats skulle bli en djupstudie i tankar hos ungdomar för att se om det fanns någon framtida lösning på problemet. Som teorier använde jag Will Kymlicka och Brian Barry som har olika syn på minoriteter och särrättigheter.
Mot bakgrund av detta förstår ni att jag såg mycket fram emot att läsa boken och nedanstående text var inne i förra veckans nummer av Tidningen Nu.
—
Kalle Kniivilä är journalist som är född i Karelen och han har skrivit en trilogi om Ryssland i skuggan av Putin. Sovjets barnbarn är den sista i serien. I den boken åker han runt i Baltikum och träffar ryskspråkiga och pratar om integrering i samhället samt relationen till sitt eget och till det officiella språket i landet. Han träffar såväl välintegrerade ryssar som är medborgare i sina hemländer, som ryska nationalister som ser tillbaka och tyckte att det var bättre förr under Sovjetunionen. Han träffar också icke-medborgare, dvs dem som valt att inte lära sig hemlandets språk. Oavsett vilka de är, vill de flesta bo i Baltikum och inte i Ryssland.
Det kanske mest skrämmande i boken är de ryska strömningar som finns i Baltikum. Eftersom många känner sig diskriminerade och desinformerade ta de till sig information från rysk TV. Även om många av dem är tänkande människor med hög utbildning och förstår att nyheterna där är mycket vinklade, tror de att även den inhemska informationen är det också. På så sätt har Putin nått ett stort syfte, att röra till det och få folk att inte tro på någonting.
Trots det stora orosmolnet i hotet från Ryssland finns det också mycket hopp. Många är dem vars föräldrar inte är medborgare, men som själva gått i skolan med det inhemska språket som huvudspråk. Men en yttre fiende har också enat. Flyktingkrisen.
Kalle Kniivilä ger fina porträtt av människor som lever som minoritetsbefolkning i länder där de tidigare tillhörde den förtryckande majoriteten. Det är inte en homogen grupp idag och i boken framkommer många intressanta tankar och funderingar. Kniivilä har en förmåga att kunna prata med människor och få ett vettigt samtal med dem oavsett hur långtifrån varandra de står värderingsmässigt. Han gör rättvisa porträtt och mästrar ingen.
Mot slutet får han en fråga om ryssarna i Baltikum är diskriminerade. Han svarar nej. Många känner sig mindre värda i sitt nya hemland, men de har alla möjlighet att få medborgarskap.
Läs mer: Adlibris, Bokus, SvD, DN, Litteraturmagazinet
