Jag läser inte bara litteratur av kvinnor och som passar att recenseras här. Nu har jag har läst en ickefeministisk bok som är ytterst feministiskt intressant och därför skriver jag om den här.
Jag har läst flera böcker av Märta Tikkanen och är det något jag har förstått av hennes man är att han är en briljant författare, fantastiskt konstnär och en knöl till karl att vara gift med.
När jag hittade Brändövägen 8 av Henrik Tikkanen i min svärmors hylla bestämde jag mig för att läsa den. Nu kan man inte döma ett helt författarskap efter en bok på 130 sidor, men i vilket fall så var den oerhört spännande och Henrik Tikkanen skriver fantastiskt bra och fängslande. Han har skrivit flera självbiografiska böcker med gatunamn och Brändövägen 8 är historien om hans barndom och ungdom. Det finns inget som kan ursäkta ett svinaktigt beteende som äkta make, men jag tror att vi kommer ganska nära en förklaring i den här barndomsskildringen. Det som berörde mig mest var beskrivningen av den försupna fadern som ensam och blottad ligger i sin säng och onanerar strax före sin död och hur vämjeligt Henrik tycker att det är så att han nästan kräks.
Den mest cyniska beskrivningen gör han i samband med att han berättar om vad som hänt hans vänner i kriget (fortsättningskriget):
Nåväl, en av mina vänner fick en kula mitt emellan ögonen just när han berättade för mig hur han hade tänkt ordna förflyttning åt sig från fronten. Det var ett litet rött hål vid näsroten, men hela bakhuvudet var borta Det ena ögat var vänt inåt som om han förskräckt hade försökt att se efter vart hjärnan tog vägen.
En helt klart läsvärd bok och ur ett feministiskt perspektiv är det intressant hur en sådan knöl till karl hade det i sin uppväxt. Ur alla andra perspektiv är det mycket intressant.
