Att vara på bokmässan med en ettåring var, som ni säkert förstår, inte lugnt och avslappnat någonstans. Men Selma var inte bara en belastning. När hon smet från mig och sprang iväg till Julia Skott som satt och vilade vid en vägg, gav hon ju mig ett tillfälle att presentera mig för henne igen. Och när hon kutade genom en korridor där många satt i fönstergluggar och läste programbladet, sprang hon fram till samtliga och slog dem på benen och sa hej. En av dem var Anna-Lena Laurén på Hufvudstadsbladet och SvD. Jag var tvungen att säga att hon var en av mina favorittwittrare och till min glädje sa hon att hon blev glad av att se en mamma med ett litet barn där. Hon hade själv haft med sin dotter på mässan när hon var yngre och inte bara mötts av positiva reaktioner. Go Selma som gav oss den kontakten och det utbytet!
Selma gillade att springa omkring och då var det ofta safe att springa där inget folk var. men det var å andra sidan inte lika kul för Selma heller. Här ser hon dock nöjd ut.
Det fanns en lekplats. Där fick jag både intervjua Cannie Möller och träffa andra föräldrar som besökte mässan med sina barn. Jag fick hyfsat ostört prata skrivande med Angelica Öhrn. En liten oas. Vet inte om det funnits tidigare men bra grej!
Vi gick och tittade på Pixiboksutställningen när vi inte hade något bättre för oss.
Jag kunde inte låta bli att fota av några som jag kände igen från min egen barndom. Fråga mig inte vad de handlade om, men jag känner ingen omslagen. Eller jo, Rasmus-Nalle minns jag ju, men inget innehåll i någon av dessa böcker.
Sofie Weidemann hjälpte mig hålla upp dörren till toaletten när jag bytt blöja på Selma. Sedan följde jag med till Blue Publishings monter eftersom jag såg att hon kom därifrån. Hon har gett ut boken Längre bort än hem som handlar om ofrivillig barnlöshet. Jag skulle i samma monter fota och prata med Tinna Lindberg som gett ut boken Förnedringen som jag läst, men hon var inte där och sen fanns aldrig tid (förlåt, Tinna!).
Selma kunde roa sig på en stol ett tag, men när ingen ville prata med henne eller blinka åt henne slutade hon att vara nöjd. Och vi fick springa vidare.
Jag fick några minuter för mig själv! Guld värt.
Sedan åkte vi hem, trötta, men med massor av kul i bagaget. Nästa år åker jag förhoppningsvis ensam.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Härligt att läsa, jag skulle vilja ta med mig barnen dit någon gång men har funderat lite på hur det skulle gå. Känner mig lite lugnad nu.
Författare
Du som har nära hem kan absolut testa det! Jag rekommenderar det annars inte till den som inte måste 😉
Fick du en pratstund med Anna-Lena Laurén? (Infoga emoji med hjärtögon här!) Jag tycker hon skriver grymt bra. Det är alltid läsvärt och dessutom är hon ju väldigt kunnig på Ryssland.
Författare
Yes! Tack vare Selma! Hon sprang fram till henne, slog henne på benen och log sitt allra största leende. Jag var ju bara tvungen att prata med henne då 🙂 Tycker precis som du om henne! Fantastisk kvinna. Dessutom ensamstående mor (om jag inte helt missminner mig).