Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:
Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!
Mycket spännande fråga!
Det första som jag spontant kommer på är jag-form. Leena Lehtolainen, som jag visserligen hyllat här, skriver sina deckare i jagform. Jag blir alltid lika irriterade varje gång, men när jag väl kommer in i det funkar det. Deckarna blir dock stöpta efter samma form eftersom hon inte kan blanda berättartekniker eller låta förövare eller offer presenteras för sig. Men jag-form kan funka. Jag läste precis Z av Vigdis Grimsdottir och den var fantastiskt bra – och skriven i jagform (återkommer med en recension).
När jag frågade min man vad han ogillar svarade han onaturliga dialoger som bara finns till för att få fram information och driva historien framåt. Samma sak skriver Lotten och jag kan inte annat än att hålla med. Svenska deckarförfattare är experter på sådana dialoger. Monika skriver också om onaturliga dialoger och ger ett skrämmande exempel från Anna Jansson-deckare.
Sara gillar inte när böcker inte har något riktigt slut. Jag älskade boken Tre starka kvinnor och blev fly förbannad när ingen av historien fick ett slut. Älskade Poona av Karin Fossum är en deckare där slutet är oklart. Helt oacceptabelt.
Deckare som går långt tillbaka i tiden kan vara fantastiskt spännande om författaren vet vad hen gör. Tyvärr blir det inte kul när det visar sig att den i detalj berättande bakgrundshistorien inte har någon vettig koppling till de mord som begås. Exempel: Camilla Läckbergs Stenhuggaren och Olycksfågeln och Henning Mankells Den femte kvinnan. Anna skriver om något liknande, men hon fokuserar mer på sidohistorier med olika språk och lite för snabba växlingar. Jag håller med henne.
11 kommentarer
2 pingar
Hoppa till kommentarformuläret
Det finns mycket att reta sig på 🙂 Jag-form verkar inte vara så vanligt, tack och lov, och jag tror det finns en anledning till det 🙂
Detär roligt när man får fullt utrymma att reta sig 🙂
Angående jag-form: Kan man tekniken kan det bli riktig bra, men annars blir det oftast bara pratigt och trist.
Eller när det är för mycket tillbakablickar är inte heller roligt som i Karin Wahlströms böcker……
Jag har inte läst dem, men de få Camilla Läckberg jag läst är på tok för mycket av den varan plus att det då inte hänger ihop på något klurigt och bra sätt utan bara finns där för saken skull.
Jag gillar inte Camilla Läckberg men tyckte Stenhuggaren var en av hennes bästa. Historiken har väl en jättestor betydelse för boken om jag inte minns fel! Jag tror att de flesta fenomen som man stör sig på egentligen handlar om att boken inte är så väldigt välskriven vilket innebär att författaren inte ror sitt sätt att berätta i hamn. Om det så må vara jag-form eller konstiga dialoger. Deckare är ju en dussingenrer som vem som helst tydligen kan ta sig an!
Från det mörka tornet ska det vara! 🙂
Jag håller med om att det handlar om att den inte är välskriven. Jag tycker som du om Läckberg, men att Stenhuggaren var hennes sämsta (Tyskungen tyckte jag var den bästa). Och sambandet att min mamma var knäpp så därför mördar jag mitt barnbarn, vet jag inte om jag tycker var ett superbra samband 🙂
Tyskungen har jag inte läst. Jag gillade historiken i Stenhuggaren minns jag. Den delen var den bästa. Jag får nog säga att jag inte riktigt minns om den nutida delen av boken var så väldigt bra. Hade kanske kunnat hålla sig enbart i dåtid?
Hm, då har vi nog lite olika deckar-smak 🙂
Ja antagligen. Dock att deckare egentligen (med få undantag) är den enda genrer jag nästan aldrig läser. Har gjort några försök som du kanske förstår men det har alltid slutat i att jag inte står ut! 🙂
Jag förstår inte hur jag gör det, men jag älskar deckare som avslappning 🙂
[…] minnas att jag gjorde även när den stod på min kurslitteraturlista. Tidigare har jag skrivit om berättartekniker jag stör mig på och då måste jag passa på att lyfta fram formatet i den här boken. […]
[…] minnas att jag gjorde även när den stod på min kurslitteraturlista. Tidigare har jag skrivit om berättartekniker jag stör mig på och då måste jag passa på att lyfta fram formatet i den här boken. […]