Sista dagen på OS och sista idrottskvinnan på bloggen för den här gången. Man ska sluta på topp så jag avslutar med en av mina absolut största idoler: Pernilla Wiberg. Det har kanske varit lite väl mycket övervikt av idrottskvinnor från min barn- och ungdom, men det kommer fler idrottstävlingar och fler chanser för mig att bre ut mig och nörda ner mig i sportens värld.
1991 tog det nya stjärnskottet Pernilla Wiberg guld i VM i storslalom. Efter det skulle hon (nästan) alltid leverera när det gällde som mest. I OS i Albertville 1992 återupprepade hon vinsten och tog därmed Sveriges enda guld under de olympiska spelen. 1994 var det OS igen och nu var det kombination som var hennes största chans. Det var hårt mellan henne och värsta konkurrenten Vreni Schneider från Schweiz, men hon tog det. Nu vann Sverige guld i hockey det året också, men annars var det snålt med medaljer.
1998 i Nagano blev på många sätt ett eländigt VM. Wiberg körde ur i kombinationsslalomen och slalomen, som var hennes bästa chanser. Sedan kom störtloppet. Hon tog där överraskande silver, men just då var det en klen tröst eftersom när inte Wiberg levererade och tog guld, så gjorde ingen annan det heller. Såhär i efterhand kan vi tycka att det var otroligt stort att hon tog medalj i störtlopp, något som ingen svensk kvinna gjort förut.
Pernilla, du är en av de största, i alla fall i min värld och det kanske är skönt för dig att veta att jag har förlåtit dig för detta:
