Häromdagen skrev jag om gymnasten Mary Lou Retton och idag ska mitt OS-inlägg handla om en annan gymnast, Kerry Strug från USA. Hennes öde uppmärksammades i veckan i OS-kväll med Almenäs. Jag minns också ett inlägg på SVT närmare då det begav sig. Kerri Strug räddade det amerikanska guldet i lagmångkampen på hemma-OS i Atlanta 1996, men det var inte utan smärta. Hon var på förhand inte USA:s stora stjärna. De andra fick betydligt fler journalister kring sina bord än Kerri Strug på presskonferenserna, men det var hon som skulle bli den stora hjältinnan.
Det var en rafflande final i mångkampen och när USA hade en knapp ledning inför hoppmomentet krävdes det att amerikanskorna inte skulle göra bort sig. Kerry Strug hoppade och skadade foten. Hon hade dock ett bra resultat och skulle inte behöva hopa mer. Men när hennes lagkamrat Dominique Moceanu föll i båda sin hopp, behövs det ett sista hopp från Strug för att USA skulle vara säkra på att vinna guldet.
Kerry Strug kunde egentligen inte hoppa, men hon förstod att hon måste för att de ska vara säkra på att USA vinner över Ryssland. De lindade foten hårt och hon genomförde hoppet och säkrade segern. Inte ett öga var torrt och den tjej alla journalister varit ointresserade av, var nu den stora hjältinnan.
Hela historien har framställts på så många olika sätt. Bland annat säger Wikipedia att hon ska ha sagt till sin tränare ”Do I have to do this?” och tränaren har helt oansvarigt sagt ja. Guldet var viktigare än hälsan och den enskilda gymnastens karriär. Men enligt Wikipedias egen källa till uttalandet ska Kerry Strug blivit förbannad över att citatet spridits och att det visar på att hon varit ett viljelöst barn. Hon ska istället ha sagt ”Do we need this?”. Hon var själv beredd att offra hälsan och karriären för guldet, precis som många andra idrottsmän och kvinnor före och efter henne. Hon var dessutom 19 år och faktiskt inte längre ett barn.
