Carolina Klüft är flerfaldig mästare i sjukamp och har vunnit EM, VM och OS. Hon har givit oss fantastiska idrottsögonblick som längdhoppet i Paris 2003 och kanske inte minst OS-guldet 2004. Alltid på gott humör och alltid spexandes. I Mästarnas Mästare på SVT 2019, där hon kom tvåa, vi fått se en annan sida av Carolina Klüft. Fortfarande lika ödmjuk och med samma inställning till tävlingar, men också en vuxen person med rätt till sin egen berättelse.
Under hela sin karriär fokuserade media ibland mer på hennes maskot och hennes barnsliga manér på banorna och trots sina framgångar så målades det upp en bilda av en spexig flicka som nästan bara råkar vara bäst i världen. I Mästarnas Mästare fick vi se en vuxen kvinna som faktiskt är likadan, men med en erfaren kvinnas lugn och säkerhet.
Jag och många andra kände en enorm besvikelse när hon meddelade att hon inte skulle tävla i sjukamp i OS 2008, men det som vi aldrig kommer att förstå är hur det är att träna för att vara på den nivån. Det är klart att man kan bli less på det, alla framgångar till trots. Det var självklart för Carolina Klüft själv att hon skulle sluta med sjukampen. När vi andra undrade varför hon sa nej till ytterligare ett OS-guld, kunde hon konstatera att hon inte kände hunger mer och inte orkade lägga ner allt det som krävdes. Man får ju inte bara ett OS-guld. Det hindrade dock inte journalister att kalla henne landsförrädare.
Det gick inte hela vägen i Mästarnas Mästare, Anders Södergren var strået vassare. Men det självklara sätt hon och Anders Södergren stack ut i årets säsong var imponerande. Det var inte precis duvungar de ställdes mot, för att använda Anders Södergrens egna ord. Henrik Larsson, Kim Martin och Staffan Olsson är ju inte fy skam hatt ha slagit ut. Jag tycker att Klüfts insats visar på den fantastiska idrottskvinna hon var och att takterna fortfarande sitter i. Men det kändes som att jag redan visste det. Det som kom fram nytt i programmet var det hon berättade för de andra deltagarna om sin karriär, varför hon alltid spexade och varför hon slutade.
Jag måste säga att Carolina Klüft bara växer i mina ögon. Det är inte hennes fel att hon som ung fick frågor som sin maskot snarare än sina resultat. Det är inte hennes fel att kvinnliga atleter förminskas på det sättet. Klüft är en av våra absolut törsta idrottare i svensk historia. Hon tränade mycket hårt för att komma dit hon kom. Det är det hon ska bli ihågkommen för och jag tror att vi kommer att skämmas i framtiden när vi läser om alla fantastiska prestationer och så samtidigt frågor om hon hade med sin maskot.
