Recension: Atwood, Margaret; Gileads döttrar; 2019

Då har jag läst Margaret Atwoods egen fortsättning på Tjänarinnans berättelse, Gileads döttrar. I serien Handmaids tale får vi veta lite om vad som hände sedan, men det går inte så långt fram i tiden. Gileads döttrar utspelar sig 15 år efter Tjänarinnans berättelse och vi får följa tre kvinnor, istället för en som i den första boken. Boken är utgiven på svenska på Norstedts.

Daisy bor i Kanada och lever ett ganska vanligt liv. När hennes adoptivföräldrar dör av en bilbomb får hon veta att hon är den internationellt efterlysta ”Lilla Nicole” från Gilead. Hon tränas först motvilligt, men senare mer målmedvetet, för att göra ett uppdrag i Gilead.

Tant Lydia är tant i Gilead. Hon är känd som ovanligt hänsynslös, men vittnesmålen i boken tyder på att hon har ett samvete också. Hennes drivkraft är hela tiden sitt eget välbefinnande och hon har sett till att hon fått ganska hög status. Hon funderar på att använda den till att göra saker som inte skulle gynna Gilead, som enligt henne har gått långt över gränsen för längesedan.

Agnes är uppvuxen i Gilead och när hon blir moderslös får hon veta att hennes riktiga mamma är tjänarinna. Hennes far gifter om sig och när deras tjänarinna dör i barnsäng har Agnes svårt att släppa att tjänarinnorna, som faktiskt är egna individer, måste föda barn åt andra. Agnes blir tidigt bortlovad till en högt uppsatt person vars unga fruar alla har dött. Tant Lydia räddar henne genom att föreslå att hon ska bli Tant.

Vi får följa Lydia, Nicole och Agnes och deras vägar möts i Arduahallen där tanterna håller till. Vi får också höra om deras bakgrund och får veta hur Lydia blivit så hänsynslös och vad hon gjorde innan hon kom till Gilead. Den som sett TV-serien vet genast vilka Agnes och Lilla Nicole är. Den som inte vill se serien och bara läsa böckerna får garanterat en annan upplevelse.

Gileads döttrar har fått kritik för att den är för mycket fanfiction och jag kan förstå den kritiken. Jag tyckte själv att boken var bra och hade svårt att lägga den ifrån mig, men den kanske inte var den stora dundersuccé jag hoppats på. Det som är Atwoods styrka är att hon visar komplexa personligheter. Vi älskar att hata Lydia, men nu blir hon hjältinnan. Eller blir hon verkligen det? Nicole är dottern till ledande i motståndsrörelsen, men själv är hon rätt blasé som person.

June är inte med i boken mer än som en skugga i bakgrunden. Vi vet att hon lever. I Gileads döttrar är det andra kvinnor som står i centrum. Vi får ändå veta vad som hänt, även om det inte skrivs rent ut. Det tyckte jag var ett fint slut på historien. Vi blir inte skrivna på näsan, men vi lämnas heller inte helt i ovisshet.

Gileads döttrar inte är inte samma typ av bok som Tjänarinnans berättelse, den har mer driv och är inte lika klaustrofobisk som sin föregångare. Men som Malin Ullgren på DN skriver så lever vi i en annan tid nu och därför kan det inte vara samma typ av bok idag. Sedan kan jag hålla med kritikerna att som upplösning på en diktatur blir det hela sammantaget inte speciellt trovärdigt.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet, Expressen, GP