Artikel i Tidningen NU: Sport och politik hör ihop

I förra veckans nummer av liberala Tidningen NU hade jag en artikel om sport och politik. Jag anser att det är begrepp som länge har och alltid kommer att höra ihop, vare sig man vill eller inte.

Sport och politik hör ihop

När det kommer till stora sportevenemang hörs ofta röster om att sport och politik inte hör ihop. Men sport och politik går knappast att hålla isär. Inte när stora sportevenemang går till diktaturer som Ryssland och Kina. Så har det varit länge. Under kalla kriget bojkottade öst och väst varandras olympiska spel och Sydafrikas apartheidsystem ledde till ett internationellt embargo.

Idrottshistorien är full av politiska händelser och manifestationer. Även om länder är i krig med varandra så förväntas de mötas fredligt på idrottsarenorna. Det finns flera exempel på att detta varit svårt. Ett exempel är Sovjetunionens invasion av Ungern 1956. Samma år gick OS i Melbourne och Sovjet och Ungern möttes i en vattenpolomatch. Det ungerska vattenpololaget var regerande olympiska mästare och var under revolten på träningsläger i bergen utanför Budapest. De fick föras till Tjeckoslovakien för att inte bli indragna. Först när de kom till Australien fick de veta omfattningen av vad som hänt. Matchen mot Sovjet var alltså förståeligt nog mycket känslig för ungrarna. Den har senare fått namnet blodbadet i Melbourne eftersom lagets bästa spelare steg ur vattnet med blödande öga efter ett slag från en sovjetisk spelare. Tumult uppstod och vattnet färgades rött. Ungern vann matchen med 4-0. Vi kan fundera på hur det hade sett ut under fotbolls-EM tidigare i sommar om Ryssland och Ukraina hade fått mötas. Nu undveks det eftersom inget av lagen gick så långt.

Olympiska spel har också varit en arena för politisk demonstration. Tydligast och mest känt är väl spelen i Berlin 1936 som var en stor propagandafest för Hitler och Nazityskland. Enskilda idrottsmän har också gjort sig berömda genom att visa politisk ståndpunkt under spelen. Där är nog bilden av löparna John Carlos and Tommie Smith med uppsträckta knutna nävar på prispallen den mest kända. Vad många däremot inte vet om bakgrunden till den demonstrationen var att den tredje killen, Peter Norman från Australien, också sympatiserade med aktionen och att det var han som föreslog att de skulle ta var sin handske när det visat sig att Carlos glömt sitt par. Själv bar han en armbindel med texten Olympic Project for Human Rights. Det gick inte bra för Norman. Enligt hans släkting Matt Norman blev han utstött ur det australiensiska landslaget för aktionens skull. Han fortsatte springa ett tag, men blev inte uttagen till OS i München trots att han var femma i världen. Han gick sedan in i en depression med alkoholism och tablettmissbruk som följd. Vid hans begravning 2006 var Carlos och Smith med och bar hans kista. Det glömde honom aldrig.

Flera idrottsmän har gått vidare efter sin idrottskarriär och engagerat sig politiskt. I Sverige har vi skytten Ragnar Skanåker som till Magasinet Neo berättade för några år sedan att han suttit i fritidsnämnden för Folkpartiet. Senare har han sagt sig inte stå till vänster om Moderaterna. Idag är han ordförande för Sveriges vapenlobby och lobbar för liberalare vapenlagar, något som jag gissar att han inte känner att han skulle få gehör för i Liberalerna. Har var kontroversiell under hela sin karriär och uttalade sig bland annat efter guldet i München-OS 1972 angående hur han klarade av att hålla nerverna i styr: ”En egen företagare som lever under Strängs eller Palmes skattesystem tål allt… ”

Den ryska brottaren Alexandr Karelin har inte hittat rätt politiskt ur liberal synvinkel. Han sitter idag i den ryska Duman för Putins parti Enade Ryssland. Mer behjärtansvärt engagemang är väl det i medborgarrättsrörelsen i USA. Den nyligen avlidne boxaren Muhammed Ali och sprintern Wilma Rudolph kämpade för svarta och kvinnors rättigheter i USA.

Det finns kända olympier som suttit i sina länders respektive parlament. Den brittiska löparen Sebastian Coe satt för Tories 1992-97 och den finska skidåkaren Marjo Matikanien satt i Europaparlamentet 1996-2004 för Samlingspartiet och sitter sedan 2004 i riksdagen för samma parti. När vi ändå talar om Finland kanske man bör nämna att deras före detta president Uro Kekkonen varit finsk mästare i stående höjdhopp 1924 samt haft det inofficiella världsrekordet för stående tresteg. I Sverige var höjdhopparen och OS-guldmedaljören från Aten 2004, Stefan Holm, aktuell som idrottsminister i en socialdemokratisk regering 2010, men det blev ju som bekant fortsatt alliansstyre den gången. Liberaler som gjort insatser i sportens värld finns det såklart också, men de har varit svårare att gräva fram. Danska Joachim Olsen, silvermedaljör i OS i Aten 2004, har suttit i Folketinget för Liberal Alliance sedan 2011. Av hans officiella Facebooksida att döma, är han fortfarande engagerad i frågor som rör idrott.

Politiker engagerar sig i idrottsfrågor och idrottare blir intresserade av politik. Idrottare kan också hamna i kläm av politiska skäl. Embargot mot Sydafrika är ett tydligt exempel. Nu i Rio handlar det om Ryssland och de ryska friidrottarna. Det har pratats om att förbjuda dem att tävla för att Ryssland inte gör tillräckligt för att få stopp på dopingen. IOK har visserligen nu beslutat att inte stänga av dem utan lämnar till respektive förbund att fatta beslutet. Hur många som kommer bli avstängda vet vi därför inte, men hur som helst handlar det om politik. Att idrott och politik inte hör ihop är en klyscha vi borde sluta använda.