Alex Schulman påstår att jag har skadat mitt barn

Idag satte jag mitt morgonte i vrångstrupen. Jag läste detta inlägg av Alex Schulman. Han menar att vi skadar våra barn för att vi sätter dem på förskolan när de är ett år. Som underlag för denna tes har han sin egen dotter dom nu är 11 månader och som han anser inte är mogen för dagis. Som om denna idioti inte vore nog så skyller Alex Schulman på staten. Skattebetalarna ska betala hans föräldraledighet fram till barnets är två år.

Det finns två galenskaper i den här krönikan. Den första är att använda sig av så kallad anekdotisk bevisföring. Min dotter kan inte börja dagis nu, så då kan inte din det heller. Detta används ofta när det kommer till just barn. Amningsfascister menar att den närhet de fick till sina barn inte går att få vid flaskmatning, även om de aldrig testat det. De som anser att man inte får använda några metoder för att få barnen att somna har märkt att när deras barn gråter så behöver de något. Detta gäller således för alla barn. Ni hör, det är rent vansinne. Alla barn är olika, ska det vara så svårt att förstå?

Det andra knäppa i Schulmans krönika är att vi bör ha betald föräldraledighet i två år. Människor med välbetalda jobb, såsom Schulman, har inte råd att vara hemma i två år med sitt barn, alltså måste staten gå in och lägga det som behövs. Vi har en oerhört generös föräldraförsäkring i vårt land och den är så flexibel att den går att tänja så att det går att vara hemma ganska mycket längre än det ett och ett halvt år man redan får. Dessutom är det många som anser att deras barn är mogna för dagis långt innan de fyllt två och dessa föräldrar, såsom jag själv, kan då dra nytta av extra semester i sju år. Denna semester skulle radikalt utöka om föräldraförsäkringen förlängdes. Skönt, men knappast något jag tycker att skattbetalarna ska stå för.

Mitt barn har nu gått på förskolan i ett år och han är två. Han är långt ifrån förstörd. Han älskar sina vänner och de aktiviteter som erbjuds på förskolan, men han tycker också såklart om att vara med sin familj. Därför hänger vi med honom så mycket vi kan på vår lediga tid och det är klart att jag alltid har något slags dåligt samvete för att jag är med honom för lite, men jag är i stort helt övertygad om att han har det bra. Den som träffar honom och hör hans skratt och ser den glada glimten i hans ögon, tror jag håller med.

UPPDATERAT

Jag har stängt av kommentarerna. Det blev för obehagligt och jag behöver faktiskt inte få höra att jag är en äcklig och egoistisk mamma som ständigt skyller ifrån mig. Detta är min blogg och här bestämmer jag. Så det så.