Recension: Quintana, Pilar; Tiken; 2017

Jag har en kusin som delar mitt litteraturintresse, och även litteratur från olika delar av världen. På hans dotters student rekommenderade han mig att läsa Tiken av Pilar Quintana. Eftersom jag litar på hans litteratursmak skrev jag upp den och när jag såg att den var med på bokrean i år slog jag till. Boken gavs ut på svenska 2021 på Rámus förlag. Pilar Quintana kommer från Colombia.

På landsbygden i Colombia lever den 40-åriga Damaris. Hon är fattig, men det enda som egentligen fattas henne är ett barn. Vid fyrtio torkar kvinnor ut och hon har inget hopp kvar att få något barn. Hennes äktenskap är inte speciellt bra och hon och hennes man har skilda sovrum. En dag får hon ta hand om en liten valp vars mor har dött. Trots att tikens chanser att överleva är oerhört små, lyckas Damaris hålla den vid liv. Men när valpen blir större, tar den över hennes liv fullständigt.

Damaris syn på moderskap förändras när hon får tiken. Tiken är heller inte ett barn och tiken får egna barn. Det gör att Damiris förhållande till hunden varierar över tid. Hon bor nära en djungel och dit tar hunden ofta sin tillflykt. Den är inte så följsam mot Damaris som hon tycker att hon förtjänar. Boken är fylld med känslor och den enkla handlingen har många dimensioner. Döden är hela tiden central och Damaris har, förutom barnlösheten, lidit många stora förluster genom livet.

Tiken var en fantastisk berättelse och den var sorglig på så många sätt. Men samtidigt som den berörde många jobbiga ämnen såsom fattigdom, våld och barnlöshet, så var den hoppfull. Den skildrar en kvinna som trots alla motgångar stod upp för sig själv och försökte hela tiden göra det bästa av situationen. Och hon är stolt när hon ger tiken det namn hon skulle gett sin dotter, om hon fått någon.