Recension: Axelsson, Linnea; Ædnan; 2018

Ædnan kan vara den boken som legat högst upp i att-läsa-högen utan att varken läsas eller ramla ner i hierarkin. Nu när jag har en Norden-utmaning har jag bestämt mig för att läsa Linnea Axelsson lyriska epos. Den är 750 sidor lång, men ganska lite text på varje sida så även en tegelstenshatare som jag, kan läsa den utan att få panik. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Vi får följa många olika personer, vissa med släktband och andra inte, genom den samiska historien. Det börjar med att gränsen till Norge stängs och en familj måste lämna sitt hem och det fortsätter med rasbiologisk forskning, sameskolor och andra oförrätter som svenskarna begått mot den samiska ursprungsbefolkningen. Mot slutet handlar det en del om att leva som same idag och de rättegångar där samiska samhällen stämt svenska staten.

Det är en vackert skriven lyrisk roman och jag älskade det korthuggna, fragmentariska berättelsen som blir som ett pussel. Jag läste boken i stötar, många kapitel på en gång och sen pausade jag den i dagar för att smälta. Jag tyckte mycket om den och kanske just för att allt det jobbiga kom fragmentariskt och lyriskt och inte frossades i. Det gick bra att förhålla sig till handlingen och jag behövde inte värja mig hela tiden.

Ædnan fick Augustpriset 2018 och nu när jag har läst boken kan jag verkligen förstå det. Den liknar inget annat jag läst och det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag tycker att alla som tycker om att läsa lyrik ska läsa den här. Den är inte svår, utan tvärtom ganska lätt att förstå. Skräms inte heller av att det är en tung tegelsten, den går snabbare att läsa än du tror.