Deppigheten att coronaisolieringen bara fortsätter

Utslängd julgran. Januari 2021.

Det var länge sedan jag coronagnällde här. Nu är det januari, vi har glidit in i oxveckorna. Allt tar mycket längre tid och januari känns som att den har åtta veckor. Samtidigt är det mycket som ska dras igång just nu och i och med de många veckorna i januari är deadlines i februari låååååångt fram i tiden. Ett litet förnuft säger dock att det inte är så många veckor på riktigt. Det är dags för ytterligare ett gnällinlägg för att jag ska få skriva av mig lite.

Julen är över, men jag längtar inte tillbaka. Den energikick jag brukar få efter ledigheten, är numer bara en lång grå massa. Jag känner mig som den utslängda julgranen, som ligger där den ligger oavsett sol eller snö. Jag kommer ingen vart, jag går bara runt kvarteret för att lämna mitt barn på förskolan och sen går jag hem igen.

Igår fick jag en rejäl dipp. Satt med brännande tårar bakom ögonlocken, utan någon omedelbar anledning. Maken kom upp och frågade vad jag såg fram emot och jag svarade ”inget”. Det är så det känns. Inget kul finns i sikte. Inga utekvällar, inga restaurangbesök, inga mingel och inga resor. Bara samma, samma, samma. Enda mänskliga kontakten utanför familjen är med folket på Ica samt förskolepersonalen.

Jag känner mig bortskämd när jag gnäller, för här sitter jag i ett stort hus och har en familj. Jag har ju till och med en man som är hemma med mig på dagarna och kan hålla om mig när det känns som jobbigast. Eller skämta med mig, så jag skrattar istället för att låta tårarna tränga fram. Samtidigt är detta mitt liv och min sorg. I våras gick vi mot ljusare tider och hopp om sommar och sol. Nu är det långt till våren och sommaren. Innan dess ska vi igenom minusgrader, lervälling och fruset slask.

Jag träffar fler och fler vänner på zoom över ett glas vin eller en fika. För att överleva. Jag och en vän har pratat om att luncha tillsammans, men det är inte samma sak. Underbart att höra sina vänners röster och se dem på skärmen, men jag vill hålla om dem, ta deras händer när de pratar om jobbiga saker och sitta bredvid och höra precis alla skiftningar i rösterna. Jag vill ha en inflyttningsfest där vi alla kan mingla runt, prata, skratta, dricka och kramas.

Någon frågade i höstas om jag pallar ett år till av restriktioner. Svaret var då, liksom nu, nej. Jag gör banne mig inte det. Nu härdar jag ut, dag för dag, vecka för vecka. Orkar inte ha ett längre perspektiv än en vecka fram, när gäller isoleringen. Det enda som håller mig ifrån att boka en resa i sommar, är att jag inte vill riskera tvingas åka iväg till en plats där hela familjen måste ha munskydd dygnet runt och vara försiktiga och hålla rejäla avstånd. Om saker inte är bättre i Europa då, stannar jag hemma. Jag skulle behöva drömmen om resan, men inte ens den får jag.

Jag hoppas på en bättre dag idag. Det jobbiga går i vågor. Försöker gå runt på politiksnack med maken, barngos samt schlager och netflix, men det är inte som vanligt. För mig helt obetydliga saker som en ny säsong av en serie jag gillar, får helt plötsligt en enorm betydelse. Jag vill inte läsa om krig och elände och den fantastiska bok om upptrappningen till folkmordet i Rwanda, tar lång tid att läsa. En rätt dålig film, känns helt plötsligt som fantastiskt rolig och bra bara för att skådepelarna är snygga och de hånglar. Jag känner inte igen mig själv.

Det blev en bra kväll igår med Familjen Bridgerton på TV och sedan en liten lässtund i sängen. Jag hoppas på en bättre dag idag, men vädret hjälper mig inte precis. This too shall pass, men frågan är bara när.