Jag hade inte alls lust att läsa Svärmodern när inbjudningen i bokcirkeln Bokhörnan kom upp. Men jag ville ju träffa mina vänner! Såklart kan jag göra det ändå, men då valde jag trots allt att lyssna på Moa Herngrens bok när jag lyssnat klart på Rodham. Det är jag glad för såhär i efterhand. Boken är utgiven på Norstedts.
Åsa har inte längre kontakt med sin son Andreas och sonsonen Sam. En konflikt dem emellan gör att Andreas inte vill ha kontakt. Vi får Åsas perspektiv på vad som gjort att det blivit såhär. Hur berättar och är oförstående, medan vi läsa förfasas och förstår hennes son. Hon är inte narkoman eller våldsam, hon vill egentligen bara väl. Hennes sätt uppfattas som gränslöst och relationen med Andreas verkar ha varit osunt symbiotiskt. Står sonens avståndstagande i proportion till Åsas gränslösa handlingar, blir frågan man ställer sig genom första delen av boken.
Mitt svar var länge ja på den frågan. Åsa förstår verkligen inte varför hennes handlingar väcker sådan anstöt, men jag som läsare förstår varför Andreas inte orkar med sin mamma. Det är också så intressant att Åsa jobbar som kommunikationskonsult, men kan inte kommunicera med sin egen familj. Åsa respekterar inte Andreas nya familj – framförallt inte svärdottern Jossan – och deras privata sfär. Allt kulminerar när de måste bo hos henne några veckor pga stambyte och Åsa av misstag hittar ett positivt graviditetstest. Istället för att hålla tyst, berättar Åsa om sin upptäckt, inte bara för dem utan också till Jossans mamma.
Sedan följer en rad gränslösa handlanden och Andreas bryter med Åsa. Men mot slutet av delen där Åsa berättar sin version, börjar jag vackla. Åsa gillar inte Jossan, vilket är en av anledningarna till att Andreas måste pausa från sin mamma, och jag fick inte heller grepp om henne. När jag väl började få det, ökade förståelsen för Åsa. Sista delen av boken är en känslomässig bergochdalbana och jag vet ärligt talat varken in eller ut när boken är slut.
Jag tyckte mycket om den här boken och framförallt ser jag fram emot att diskutera den. Den berörde mig djupt och den gjorde att jag slängdes hit och dit i mina känslor och var ömsom dotter, ömsom mamma. Känner en enorm tacksamhet för att min relation med min mamma inte är såhär och jag hoppas verkligen att jag kommer ha större distans till mina barn när de växer upp. Det kommer att ta lång tid för mig att skaka av mig obehaget efter den här boken. Och det menar jag som ett positivt omdöme!
