Jag fick en hög med barnböcker av min moster, vars barnbarn nu är för stora. Sammeli, Epp och jag av Ilon Wikland fastnade jag för eftersom jag vet att min Selma älskade Den långa, långa resan om Ilons flykt till Sverige under andra världskriget. Sammeli, Epp och jag handlar om Ilons första dag i skolan i Tallinn.
Ilon Wikland föddes i Tartu 1930 och hennes föräldrar verkar inte ha varit konventionella. På Ilons första skoldag börjar hon några dagar för sent, eftersom hennes mamma inte kommit ihåg att hon skulle börja skolan. Hon träffar Epp, som hon tar med sig hem till sig för att hon skulle få träffa hunden Sammeli. Först äter de på restaurang, eftersom Ilon inte har någon som är hemma när hon behöver äta. Sedan köper de kakor och går hem och leker med mammans smink och kläder. När mamman kommer hem hittar hon två sovande flickor på soffan och skickar hem Epp. Ilon får stå i skamvrån, men är inte alls skamsen, bara arg.
Som vuxen blev jag lika arg som Ilon. Det är ju bra med yrkesarbetande föräldrar, men barn måste ha någon som tar hand om dem. Nu vet jag att Ilon vid åtta års ålder fick flytta hem till sina farföräldrar i Haapsalu och fick där en lycklig och harmonisk tid till kriget kom. Jag och Selma fick möjlighet att diskutera fenomenet skamvrån och att man inte behandlar barn så normalt sett.
Sammeli, Epp och jag är en fin barnbok med vackra bilder från Estland. Den är lekfull och mitt barn tyckte att den var rolig, samtidigt som det finns ett allvar med frånvarande föräldrar, skamvrår och eventuellt även spritintag. Både jag och Selma tyckte mycket om den, men på lite olika sätt skulle jag tro. Jag har efter boken suttit och storlipat mig igenom olika artiklar där Ilon berättar om sin barndom (bland annat den här). Sådan tur att det gick bra för henne i livet trots allt!
