Jag har läst Katarina Frostensons K (Polaris). Jag kände efter Matilda Gustavssons Klubben, att jag borde läsa K för att även den andra sidan i denna märkliga historia. Jag hade hört ganska mycket om boken innan jag läste den så jag hade inte skyhöga förväntningar på den.
Katarina Frostenson är poet och på ett poetiskt språk beskriver hon Svenska akademiens kris ur henne och hennes älskares situation. Det som händer är fruktansvärt. Hennes make är missförstådd och de som anklagar honom gör de av andra orsaker än att de verkligen blivit utsatta för något. Kort sagt är det fruktansvärt, fruktansvärt synd om Katarina och Jean Claude. Hemskast av alla i boken är SD, för oss mer känd som Sara Danius. K och hennes älskade tvingas fly landet för att slippa utsättas för allt hat och hot.
Det är som att kliva in i en annan värld när man läser K. De otaliga vittnesmål som berättar om Arnaults övergrepp viftas här bort som dumheter. Med sitt fantastiska språk bygger Frostenson upp en martyrbild av sig själv och sin man. I början älskade jag att följa med i språket, men ganska snart blev det för bisarrt. Jag kunde inte skaka av mig innehållet.
Jag är både sugen och inte sugen på att läsa poesi av Katarina Frostenson. Hon skriver otroligt bra. Samtidigt känner jag att jag kommit närmare personen i och med K och så nära ville jag nog inte komma. I alla fall inte om jag ska kunna njuta av hennes poesi. Det är ingen vacker bild. Det är alldeles för mycket offerkofta för att det ska finnas något bra i det hela.
