Petronas towers i Kuala Lumpur, Malaysia.
Nu har jag fått lite mer flow i mitt skrivande och övar på litterär gestaltning, men det är svårare än jag trodde. Här kommer nästa del i följetongen På en strand i Sihanoukville, förhoppningsvis med något färre beskrivningar. Resumé: Nina och Calle är på väg till Kuala Lumpur och Nina har på allvar funderat på att lämna Calle några dagar för att få tid att tänka. Samtidigt har deras förhållande gått in i en lite ny fas.
Kuala Lumpur var allt annat än en vacker stad. De bodde fint, men utanför hotellet fanns inte mycket till trottoarer att tala om så det var svårt att röra sig utan taxi. Närheten till Petronas Towers var såklart trevlig, men att springa runt i en glassig galleria var kanske inte vad Nina kände för eller hade pengar till och just en sådan galleria var det de hade inom promenadavstånd. Två kvällar i rad tillbringade de i Chinatown som var trevligt, genuint och billigare. På kvällarna slog matstånden upp längs med gatorna där och det luktade curry och andra härliga kryddor. Det luktade även något annat, ungefär som rutten frukt. Ibland blev doften starkare och ibland försvann den nästan helt.
– Vad är det som luktar så illa, frågade Nina Calle när de stod i ett fruktstånd som verkligen stank.
– Haha, har du inte fattat det, svarade Calle glatt.
– Nej, vaddå?
– Det är durianfrukten!
Det hade inte undgått Nina att det fanns en frukt som var förbjuden att förtära på både fina och lite sämre hotell och hon hade sedan upptäckten funderat på hur förbjuden frukt luktade. Hon hade tänkt sig en mer frän doft och inte den lite mer lågmälda ruttna lukten. Men när man kom nära var det en stank, det höll hon med om. Hon kunde trots allt förstå att man inte ville ha den lukten i en fräsch hotellkorridor. Inte i en sunkig heller för den delen.
Sista dagen var de för en gångs skull i Chinatown i dagsljus. De hade ätit lunch i närliggande Little India, men Nina var tyvärr inte imponerad av vare sig mat eller utbud av sevärdheter där. Chinatown var betydligt trevligare med sina mångfärgade hus och pittoreska små butiker. Hon valde att slå på stort i en tygaffär och köpte både en kjol och ett tyg i en affär som sålde batik.
Den som såg Calle och Nina skulle ta dem för vilket kärlekspar som helst och ingen kunde undvika att se att de var förälskade. Det fanns något desperat över deras sätt att ta i varandra. Desperation till följd av att de vill vara tillsammans, men snart ska skiljas. De pratade inte om det. På nätterna blev kyssarna hetare och sexet intensivt och glödande. I Ninas tidigare förhållanden hade sex varit något som var bra i början och sedan blivit till slentrian. Nu var det snare så att hon och Calle växte ihop, lärde sig av varandra och gav varandra mer njutning för varje gång. Det var så skönt att hon ofta längtade till kvällen så att hon kunde få mer. När hon blev kåt brukade hon inte sällan ta Calles hand och trycka sig närmare honom. Hon kände att han svarade, men på dagen höll han alltid en viss distans. På hotellet kunde ingen av dem hålla tillbaka. Sista eftermiddagen åkte de tillbaka till hotellet och älskade hett och passionerat. Sedan begav de sig ut till ett nöjesområde de fått tips om.
– Hit skulle vi ju gått fler kvällar, sa Nina när de ätit en god thaicurry på en restaurang. Den malaysiska maten var inte så spännande, så de hade valt thai.
Calle svarade inte. Han var tyst en lång stund innan han sa:
– Jag åker alltså imorgon, men du stannar, är det så?
Nina nickade.
– Rent ekonomiskt är det inte ett problem för mig att bjuda dig på dyra middagar om du känner att det är ett för dyrt ställe att åka till.
Nina skruvade på sig och försökte hitta orden.
– Jag vill verkligen åka med, men jag måste för min egen skull stanna. Vi kan väl bestämma att vi åker till Koh Chang och så ses vi där om ett par dagar?
Calle såg lite uppgiven ut och Nina ville bara skrika att hon ångrat sig och ville följa med. Hon höll tyst.
– Jag ska inte säga att jag förstår dig. Om du inte vill måste vi ju inte mötas upp igen.
– Men jag vill ju det! Jag vill inte skiljas för gott. Jag behöver bara några dagar själv. Snälla var inte arg på mig.
– Nej jag är inte arg. Jag vill bara vara med dig, det är allt.
Han såg henne i ögonen. Sorgset.
– Jag vill vara med dig också! Jag åker till Koh Chang och rekar lite bara.
Calle log och skrattade lite ofrivilligt. Nina tog hans hand. De satt så under tystnad samtidigt som de lyssnade på det pågående quizet som var kvällens händelse på den restaurang de valt. Det var på engelska och alla verkade vara turister. Ett lag kallade sig för ”The horney bangers”. Stora skrattsalvor när de inte kunde svaret på en fråga som skulle vara Hugh Hefner. Nina och Calle kunde inte låta bli att stämma in i skrattet.
På hotellet älskade de igen, häftigt och mer desperat den här gången. Som om det vore sista gången. Nina sov inte en blund på hela natten. På morgonen var det dags att ta farväl och det kändes som det svåraste hon gjort sedan hon satte sig på planet i Bangkok. Det kändes för övrigt som en hel evighet sedan, i ett helt annat liv. Hon hade valt att göra resan för att hitta tillbaka till sig själv. Hur skulle hon veta att hon hade gjort det om hon inte fick tänka själv? Tänk om hon bara hade gått från en famn till en annan. Hon visste inte svaret och därför kunde hon inte följa med. Känslorna för Calle höll på att bli alldeles för starka för att bara fortsätta och hoppas på det bästa. Det sista hon ville, var att gå ur askan in i elden.
Det som kändes allra värst var att inga ord verkade få Calle att förstå. Det var kanske inte så konstigt, tänkte hon. Hon förstod ju knappt själv. Känslorna överväldigade henne och skrämde henne samtidigt. Det var stor skillnad mellan dem, kanske inte så mycket i ålder men ekonomiskt och var de var i livet. Hon ville inte bli ekonomiskt beroende av en man. Hon ville klara sig själv. Framförallt ville hon visa att hon minsann kunde stå på egna ben.
– Jag vet ju att du vill vara fri, sa Calle när taxin kommit och han höll på att gå in och sätta sig. Jag borde inte bli förvånad, men det känns jobbigt.
Nina började gråta och kunde inte hålla tillbaka känslorna.
– Jag gör inte detta för att jag känner för lite, utan för att jag känner för mycket.
Calle tvekade någon sekund, men sedan hoppade han in i taxin och den körde iväg.
Tidigare kapitel
3 kommentarer
Vilket lyft! Jag tycker texten börjar få vingar nu.
Ser redan fram emot nästa kapitel.
Författare
Åh vad roligt att du säger det! För egen del tycker jag att det blir bättre i kommande kapitel. Förhoppningsvis håller du med mig 😉
Spännande! Ska bli roligt att läsa.