Erika Fatland är norsk journalist och hon har rest runt i Centralasien, ett område som inte direkt är vana vid turister. Hon har rest som turist eftersom alla länderna inte tillåter besök av utländska journalister. Resereportagen blev boken Sovjetistan och syftar på de fem stan-saterna Turkmenistan, Kazakstan, Tadzjikistan, Kirgizistan och Uzbekistan. Boken kom ut på norska 2014 och i höst ger Leopard förlag ut den på svenska. Jag har läst den på originalspråk.
Turkmenistan är den hårdaste diktaturen. Här är internet censurerat och presidentkulten är enorm. Den tidigare presidenten Turkembasji skapade en enorm kult kring sig själv som gått så långt att han skrivit egen historiebok som är obligatorisk i skolan. Turkmenbasji dog innan han blivit alltför gammal och nuvarande president har inte gått lika långt. Men nästan. Det ser ut på liknande sätt i de andra länderna också. Undantaget är Kirgizistan, som är regionens enda demokrati.
Fatland berättar om ländernas historia, om deras utveckling efter Sovjetunionens sammanbrott och hon besöker människor. Hon pratar såväl med sina guider och chaufförer som personer från olika organisationer och media. Många är en megafon för den diktatoriska staten, andra från en svunnen tid. Endast i Kirgizistan vågar folk prata öppet utan att titta sig över axeln och sänka rösten när de kritiserar regimen.
Hennes möten är gripande och inte alltför sällan visar de på strukturer som missgynnar kvinnor. För gamla traditioner om att man måste vara gift och inte får skilja sig gör ofta att kvinnor dras tillbaka till något avlägset hörn av landet för att ta hand om man och barn. Detta gäller unga, universitetsutbildade och andra med stora drömmar om en bättre framtid. Ibland har de gift sig av fri vilja och följt traditionerna och flyttat hem till sin svärfamilj. Eller, om de kommer från Kirgizistan, har blivit bortrövade och tvingade att gifta sig. Traditionen om brudrov lever kvar, trots lagar som förbjuder företeelsen.
Flatlands resa visar oss också det fasansfulla med kommunismen. Det mest målande exemplet är sjön som försvann, Aralsjön. I Sovjet ströp man floden som gav den vatten för att dess vatten skulle användas till att få igång bomullsodling i öknen. Galenskap såklart och nu är det av den enorma sjön oerhört lite kvar. I både Kazakstan och Uzbekistan kan man vada ut i dyig sandbotten och se båtar ligga nedsjunkna i den långt från havsbandet.
Det är med värme och humor som Fatland berättar om länderna och om människorna som bor där. Det är en fantastisk resa hon gjort och hennes berättelser och möten från ett avlägset hörn i världen är viktiga för förståelse för regionen. Den underbara iakttagelsen Fatland gör angående demokrati vs diktatur är målande. Hon inte kunde sätta fingret på vad det var som var annorlunda med Kirgizistan. Efter någon dag slog det henne. Hon visste inte hur landets president såg ut. Det hade inte gått att undvika så länge i något av de andra länderna.
