Nu har min följetong På en strand i Sihanoukville kommit ut med fem kapitel och jag sitter och skriver det sjätte. Just det kapitel som faktiskt ska utspela sig på en strand i Sihanoukville. Det har inte varit någon publiksuccé, men ni är några tappra läsare som läser och det gör mig oerhört glad!
Jag skriver ju lajv för bloggen och sjätte kapitlet är alltså i detta nu inte helt färdigskrivet. Därför är jag mycket öppen för konstruktiv kritik, eller kritik i alla dess former faktiskt. Jag har fått höra att det behövs mer dialog. Jag är medveten om det och samtidigt oerhört förvånad över hur svårt det är att få till! Nu uppskattar jag mer bra dialoger i böcker och får verkligen slå knut på mig själv för att inte gena och hoppa över dialoger. Jag hade ingen aning om hur knivigt det var.
Något annat jag lär mig är att det som verkar vara en bra story i huvudet behöver inte bli en bra story i skrift. Jag har en historia, mer eller mindre redan klar, i huvudet, men jag måste ändra för att det ska bli spännande. Ibland smärtar det mig, men då måste jag påminna mig själv om att döda sina älsklingar osv.
En av anledningarna till att jag ville skriva var att jag har en massa historier i mitt huvud som jag vill dela med mig av och jag börjar med denna. Det är inte säkert att mina historier har tillräckligt med stoff för att bli böcker, men jag testar som sagt. Och återigen påminns jag av att det som låter spännande i mitt huvud inte alltid blir spännande i skrift. Att skriva är ju en konst, inte bara att hitta på historier. Att skriva skönlitterärt är en särskild konst.
Det är en oerhört lärorik process och jag är glad att jag har kastat mig ut i det okända och för allmän beskådan försöker att skriva ihop en historia, Jag hoppas att fler vill läsa och att ni inte bara sitter med skämskudden, utan ser det för det projekt det är. Det kan inte hålla ihop i varje detalj eftersom jag skriver kapitel för kapitel. Det ni får läsa, det är inte så att jag tycker att det är ett fulländat mästerverk. Det säger jag inte för att nedvärdera mig själv, utan för att ni ska våga ge kritik!
Läs följetongen:
6 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Det är jättesvårt och för vissa (läs: mig) omöjligt att skriva en bok rakt från början till slut. Nu har jag ju lyckats skriva två manus som blivit antagna av förlag men inget av dem har skrivits från början till slut utan jag hoppar fram och tillbaka i handlingen när jag skriver. Och sedan har de skrivits om hur många gånger som helst och då har ibland också dramaturgin förändrats, scener har försvunnit, annat har tillkommit osv.
Utifrån det jag läst så har du ju liksom en blick för saker och du lyckas förmedla det i text. Men texten blir väldigt redovisande och ibland lite klyschig och den skulle bli så mycket bättre med mer gestaltning.
Annars är mitt bästa tips för att bli en bättre skribent att läsa texten högt.
Kämpa på! Det här kan bli bra!
Författare
Stort tack för din kritik, Angelica! Jag förstår vad du menar med lite klyschigt och redovisande. Det är till stor del dialogen som jag känner felas. Men såklart finns det mycket med att fila på. Gestaltning är såklart också något jag borde bli bättre på.
Jag skulle också vilja skriva mer som du beskriver, för det är viktigt att kunna gå tillbaka och ändra när man ändrar i slutet. Men detta är som sagt ett experiment. Jag har en annan historia på lut som jag verkligen skulle vilja skriva och för att bara få ur mig något så börjar jag med denna och tanken är att jag ska ta upp projektet med min andra berättelse snart. Förhoppningsvis ska jag klara att göra den tillräckligt bra 🙂
Stort grattis till dina antagna manus! Jag ser fram emot att läsa när de ges ut!
Tack!
🙂
Jag tror du kan få ordning på dialogen genom att läsa den högt för dig själv. En annan sak som hjälpt mig är att tänka att om en dialog skrevs på det sätt som två personer verkligen pratade med varandra så skulle den bli oläslig. Man ska liksom sträva efter någon slags konstruerad idealdialog. Jättesvårt att beskriva, men Ylva Wallin Carlsdotter skriver bra om det i sin bok ”Att skriva för barn och unga”.
Jag tycker det här är ett jättespännande experiment. Om du vill får du gärna dela med dig av erfarenheterna kring just dramaturgibygget när du är klar. Jag tycker dramaturgi är jättesvårt men också spännande.
Författare
Det är ett bra tips, jag ska göra det nästa gång! Och bra tops på läsning. Min man brukar också säga att man pratar ju helt knäppt så det går ju inte att efterlikna. Sedan är det ju hemskt när folk skriver konstruerade dialoger för att föra fram handlingen. Tex när deckarförfattare använder det för att avslöja detaljer för läsare. OM dialogen är knäpp bara för att passa in i handlingen känner jag mig lite lurad. Svår balansgång det där!
Dramaturgin kom lite till mig, av en slump. men jag har fått kritik för att jag hoppar för långt fram i tiden mellan avsnitten. Jag måste nu ta ställning till om jag ska ta hänsyn till det 🙂 Hade detta varit en bok hade jag nog valt att ha kapitel som berättar om bakgrunden, men i en följetong tyckte jag det passade sämre. Därav tillbakablickar genom huvudpersonens tankar snarare än enskilda avsnitt.
Dialog är ju jättesvårt, det är fruktansvärt knepigt att få till. Blir så lätt styltigt eller konstigt. Men behövs det verkligen mer dialog? Jag tycker det funkar bra med Ninas perspektiv och hennes tankar.
Ska fundera på om jag har andra tips, men tycker det är svårt att kommentera och ge feedback så här tidigt i berättelsen, har ju inte riktigt listat ut än vad det ska utvecklas till för typ av text. Jag fortsätter läsa och återkommer om jag tänker på ngt specifikt!
Författare
Tack för input! Och kul att du ser det som tidigt. Jag filar just nu på kapitel sex och hoppas att du ska gilla fortsättningen. Jag är rädd för att snöa in på klyschigheten och försöker göra allt för att det ska bli mer fylligt. Det är klart att innehållet kanske inte passar, men så är det ju. Det är alltid en risk man tar 🙂